Ut ur regeringen åkte miljöminister Andreas Carlgren och näringsminister Maud Olofsson. In kom tidigare EU-parlamentarikern Lena Ek och givetvis också nyvalda partiledaren Annie Lööf. Kvar på landsbygdsdepartementet stannar statsrådet Eskil Erlandsson - med ett stort förtroende i centerleden. Lööfs rival om partiledarposten - Anna-Karin Hatt - stannar som IT-minister men får utvidgat ansvar som nu också innefattar energipolitiken.
Att Lööf inte har med företrädaren Maud Olofsson i regeringen är ett lika väntat som bra drag. I stället tar Lööf själv över Olofssons ministerportfölj. Detta sammantaget markerar skiftet tydlig. Nu är Lööf den som styr skutan, Centerpartiet laddar om.
Inte helt oväntat var det att Lena Ek blev minister. På sätt och vis är det en revansch för henne, efter att ha förlorat partiledarstriden mot Maud Olofsson för över tio år sedan. Huruvida det blir direkta politiska förändringar i och med de nya centerstatsråden är mer osäkert - på sikt kommer vi förhoppningsvis att se en tydligare och kaxigare profil när det exempelvis gäller politiken för företag och företagare.
För somliga som räknar jämnare fördelning i regeringen mellan kvinnor och män som en intäkt för ökad jämställdhet lär gårdagens besked vara positivt - av 24 ministrar är nu 12 kvinnor mot 11 tidigare.
Utmaningarna är många på centerstatsrådens departement. Inte minst då energiöverenskommelsen är ifrågasatt av vänsterblocket och finansorons tidevarv verkligen sätter näringslivspolitiken på allvarliga prov. Centerpartiet har kvar de departement som de också har starkast engagemang för. Det är bland annat som ett tydligare miljö- företagar- och landsbygdsparti som den nya partiledningen vill profilera partiet.
På med stövlarna, kavla upp ärmarna och ner med grepen i jorden.
Det är bara hårt arbete som kan skapa framgång för ett centerparti på dekis och dessutom få bort fördomarna som den politiska vänstern när och sprider, om att Annie Lööf enbart är en Thatcherälskande floskelmaskin.