Nästa års Europaparlamentsval, eller EP-val, är ett av de viktigaste på mycket länge. Kontinenten befinner sig fortfarande i kris. Europeiska Unionen, EU, har givits ett allt större inflytande över vår vardag och går en oroande väg mot federalism.
Det har resulterat i att svenskarna utvecklat en minst sagt komplicerad relation till unionen. En påfallande stor andel menar att en bred europadebatt är viktig för demokratin. Dock anser endast tolv procent att de är välinformerade om beslut från unionen. Dessutom upplever en majoritet att det riksdagsparti man sympatiserar med hemmavid, inte representerar väljarnas syn på unionen. Möjligen är det också därför som mindre än hälften av landets medborgare röstar, eller att unionsskeptiska dagsländepartier som Junilistan skördat stora framgångar, i EP-valen.
Mot denna bakgrund lät Moderaternas Sofia Arkelsten, i en av veckans debattartiklar, meddela att partiet bestämt sig för att ”förnya” sin unionspolitik.
Det är knappast märkligt att många moderater längtar efter en ny riktning för partiet. Till skillnad från riksdagsvalet har framgångarna i parlamentsvalen uteblivit. Möjligen för att partiets federalistiska hållning under Carl Bildts tid, det vill säga att unionen bör utvecklas till någon form av superstat, inte överensstämmer särskilt väl med gemene mans uppfattning om kontinentens framtid.
En av dessa apostlar för den nya tidens unionspolitik är riksdagsledamoten Carl-Oskar Bohlin, som även kandiderar till parlamentsvalet. Under rubriken ”Nu tar vi Nya Moderaterna till Bryssel” menar han att partiet måste utveckla kritiken mot överstatlighet, lämna sitt okritiska hyllande av unionen bakom sig och istället lägga krutet på frågan om finansiell stabilitet. Det tycks vara en melodi som går hem eftersom Moderata Ungdomsförbundet, MUF, helhjärtat ställt sig bakom Bohlins kandidatur.
Att den nya generationens moderater vill tillföra en portion kritik till partiets unionspolitik är på alla vis välkommet. Likväl måste man betrakta kampanjen som något av en krigsförklaring mot den nuvarande generationens parlamentsledamöter.
Bohlins slogan leder trots allt till slutsatsen att det inte finns några ”nya moderater” i parlamentet. Om det är den allmänna uppfattningen inom partiet, är det sannolikt ledamöter som Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som riskerar att förlora sina ledande positioner på vallistorna.
Som två av de mest erfarna ledamöterna i den svenska parlamentsgruppen kan de knappast betraktas som särskilt ”nya”. Likväl har deras arbete varit synnerligen betydelsefullt. Som vice ordförande för parlamentets största partigrupp EPP, har Hökmark spelat en avgörande roll i många demokratifrågor. Senast uppmärksammades hans insats för att ha säkrat de 20 svenska mandaten i parlamentet. Fjellner har istället gått i strid för frihandelsfrågor och gjort sig ett namn genom att försvara snuset. Således har deras arbete i någon mån varit avgörande för Sveriges inflytande och intressen i unionen.
Men om den gamla generationens moderater är avgörande för Sveriges inflytande, varför skulle man då vilja föra fram en ny?
Med all sannolikhet handlar Moderaternas nya positionering till stor del om riksdagsvalet. EP-valen tenderar nämligen att bli en förlängning av de nationella valrörelserna. Det riksdagsparti som skördar framgångar i parlamentsvalen, lär även göra det i riksdagen.
På så vis kan vi förstå varför den gamla generationens unionsvurmande moderater blivit ett bekymmer. De spelar helt enkelt inte väl med den rådande partidoktrinen. Särskilt inte i en tid och då unionsmotståndet växer och de nationalistiska tongångarna blir allt mer högljudda.
Således kan man förstå Moderaternas ”förnyelse” som ett sätt att stärka sig inför riksdagsvalet. Men även för att hindra den unionskritiska opinionen att söka sig till Sverigedemokraterna, som räknas stå för det kommande EP-valets ”skräll”.
Strategin må vara begriplig, men inte helt bekymmerslös. Våra mandat i parlamentet är som bekant få. Därför är det viktigt att kandidater med verkligt inflytande kommer till parlamentet, snarare än de som är gynnsamma för den nationella opinionen. Om inte denna insikt ligger till grund för riksdagspartiernas provvalsomgångar, riskerar man försvaga Sveriges ställning i unionen, när vi behöver vårt inflytande som mest.
Säga vad man vill, men ibland trumfar erfarenhet. Åtminstone när det kommer till att leda våra brysselska bataljer.