På söndag återvänder all världens uppmärksamhet till Almedalen. Nåja, mest är det förstås en angelägenhet för svenska opinionsbildare.
Fast tillställningens ständigt stigande popularitet har väckt utlandets uppmärksamhet, den har fått sina efterföljare. Till exempel arrangerar danskarna nu en liknande vecka på Bornholm. Det är således en framgångsrik exportvara, denna tyckarelitens egen festival vars enda egentliga skillnad från Bråvallas ljumna burkbärs och svettiga konserter, är det välkylda rosévinet och de halvtorra seminarierna.
En dos allvar finns förstås också. Riksdagsvalet står för dörren och partiledarna har, möjligen en sista, chans att sätta tonen inför valrörelsens sista intensiva månader. Först ut blir den socialdemokratiske statsministerpretendenten Stefan Löfven. Med stor sannolikhet har han ambitionen att utmåla en bild av ett samhälle i förfall. Trots att statistiken talar emot honom.
Innan allt brakar igång sker dock ett informellt partiframträdande i Visby. Nationalsocialistiska Svenskarnas parti (SVP) håller under lördagen partiledartal. Motdemonstranterna hopar sig och polisen har fått tillkalla mer resurser än under någon tidigare Almedalsvecka.
För att möta partiet uppmanar Svenska kyrkan alla gotländska kyrkoherdar att ringa i sina klockor. Manifestationen hämtar inspiration från första maj. Då dånade Jönköpings kyrkklockor över Vättern, medan partiet höll demonstrationståg genom staden. Tilltaget kom att hyllas för att vara såväl djärvt som en tydlig fingervisning till landets brunskjortor att det föregående seklets totalitära ideologier inte hör hemma i samtiden.
Andra menar att det istället finns något ängsligt med manifestationen, att den saknar proportioner. Förvisso är SVP på frammarsch, men senast klockorna ljöd var vid andra världskrigets utbrott. Då var kontinentens nazister något fler till antalet och hoten mot rikets säkerhet betydligt mer påträngande.
Sant är att klockringningen är något symptomatisk för samtidens oförmåga att behandla totalitära rörelser, annat än med allmän panik. Vad man än anser om att nazisterna har blivit mer synliga på sistone, så finns det ingen lag som förbjuder dem från att samlas i Almedalen. Ett antidemokratiskt parti utnyttjar demokratiska rättigheter, kort och gott.
Almedalen har därför möjligheten att vara något annat än ett 168 timmar långt och bubbelbeskvätt mingel, det kan bli ett utmärkt tillfälle för demokratiska krafter att visa väljarna hur auktoritära partier bäst bekämpas – med demokratins medel, de goda argumenten. Det är en betydligt klokare strategi än de storvulna manifestationerna, inte minst eftersom de ger mikroskopiska SVP en uppmärksamhet det inte förtjänar.
Kan inte de etablerade partierna, med debattens hjälp, övertyga allmänheten om varför så gott som alla andra politiska traditioner övertrumfar nationalsocialismen, då finns verkliga skäl att låta varningens klockor klämta över landet.