Tidigare har presidenten nämligen uttalat att bruket av kemiska vapen är ”en röd linje” som inte får passeras av någon part i det syriska inbördeskriget. Tidigare har man misstänkt att Assadregimen använt stridsgas mot befolkningen, men inte kunnat bevisa det. I onsdags menade dock USA:s utrikesminister Joe Biden, efter att han tagit del av ett samtal från en lika panikdrabbad som avlyssnad departementschef i Syrien som bekräftat gasattackerna, att bevisen nu är övertygande.
Den kemiska krigsföringen har manat länder som Storbritannien, Frankrike och Australien att förorda interventioner i Syrien. Australien är dessutom viktigare än vad som först synes eftersom landet övertar ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd till hösten. Premiärminister Kevid Rudd har visat att man inte kommer stå handfallen i konflikten och har flaggat för att man kommer utforska möjligheterna att få regimens medlemmar ställda inför rätta i Haagdomstolen.
Om det skarpa tonläget utvecklas till en konkret intervention är det inte tal om någon markkonflikt utan snarare en insats liknande den i Libyen. Precis som i många andra inbördeskrig finns inga givna sidor att sympatisera med och att värna det okränkbara människovärdet är en av få giltiga anledningar till intervention. Därför måste en eventuell insats ha som sitt främsta mål att skydda civilbefolkningen från två stridande parter som inte längre tycks sky några medel i kampen om herraväldet i Syrien.
Efter gasattackerna står det klart att Syrienkonflikten har sträckt sig långt bortom den röda linjen. Det bör mana väst till handling.