Krisen på Krimhalvön fortsätter sedan det står klart att västländerna inför sanktioner och bojkottar det kommande G8-mötet i Sotji samtidigt som den ryska ockupationspolitiken får stöd av den växande supermakten Kina.
Att Ryssland får stöd av säkerhetsrådets andra auktoritära stat är fullt begripligt. Kina vill inte att omvärlden ger sig in i vad man anser vara andra länders interna angelägenheter. En sådan angelägenhet är ockupationen i den ryska regimens ögon. Krim blev ryskt efter att Katarina II besegrade de upproriska krimtatarerna 1783 och kom först att bli en del av Ukraina 1954, då Nikita Chrusjtjov förlänade halvön som gåva till den sovjetiska delrepubliken. Med dess ryskspråkiga majoritet och strategiska betydelse är halvön allt för viktig att förlora till väst. Dessutom skulle en västlig framgång i krisen bli ett prejudikat för internationell inblandning i andra, för Ryssland och Kina känsliga minoritetskonflikter, exempelvis i Kaukasus eller Uigurien.
Frågan är dock även ett prejudikat från andra håll betraktat. Lämnar Västvärlden Ukraina ensamt i konflikten är Krimhalvön troligen förlorad. Det skulle vara en triumf för president Vladimir Putin som med sannolikhet ger mersmak att ”skydda” ryskspråkiga minoriteter på annat håll. Nära till hands ligger Baltikum och därmed en potentiell konflikthärd i svenskt närområde, inte minst eftersom Sverige genom sin solidaritetsförklaring förpliktat sig att ensidigt försvara grannländerna vid händelse av väpnad konflikt.
Det enda som talar emot ytterligare kränkningar av de europeiska ländernas suveränitet är försvarsalliansen Nato. Väster om den ukrainska gränsen utgör alliansens medlemsländer en skyddsvall för de demokratiska länderna i väst, mot det allt mer tsarlika väldet i öst. Under tisdagen håller Nato krismöte på polsk begäran enligt artikel 4, som innebär att att länderna samlas när en medlem känner sig hotad, och dess danske ordförande Anders Fogh Rasmussen har fördömt det ryska agerandet som han kallar ett hot mot freden i Europa.
Även om de flesta bedömare betraktar en västlig inblandning som osannolik, är det ännu så länge omöjligt att säga vad krisen kommer att leda till. Klart är att konflikten riskerar att bli början på en ny, mörkare, tid där säkerhetsrådets auktoritära stormakter i allt högre utsträckning kommer att hålla varandra om ryggen i kontroversiella frågor likt Krim.
Situationen visar även Natos betydelse för stabiliteten på kontinenten och de snabba händelseförloppen att de europeiska länderna inte kan förlita sig på amerikansk trupp, utan själva måste upprätthålla en försvarsförmåga som avskräcker från vidare kränkningar.
Rasmussen har många gånger poängterat att Sverige inte kan förvänta sig militärt stöd utan ett formellt medlemskap. Att svenska partier bevittnat Putins framfart med väl blida ögon är uppenbart och det är mer än hög tid att prioritera ett stärkt försvar. Den möjligheten har man om några veckor, då försvarsberedningen presenterar sin slutrapport som ska ligga till grund för det försvarspolitiska beslutet 2015.
Alla andra slutsatser än att Ryssland drar sig västerut och att Europa är osäkrare än på mycket länge, skulle väcka frågan om riksdagspartierna verkligen tar närområdets säkerhet på allvar.