Den utsträckta handen till LO är dock inte villkorslös. Motkravet är att facket ska gå med på den så kallade jobbpakten. Den innebär att i utbyte mot införandet av tidsbegränsade yrkesintroduktionsanställningar med lägre lön för unga så får arbetsmarknadens parter sänkt arbetsgivaravgift.
LO verkar förvisso inte ha något emot kravet. Med ett för svenska makthavare ovanligt målande språk karaktäriserade LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson finansministerns besked som "bättre än ett Kinderägg".
De differentierade a-kasseavgifterna har varit impopulära alltsedan de infördes. Vad som upplevs som orimliga exempel har ofta paraderats i media, till exempel att en hotellstäderska betalar 430 kronor i månaden i a-kasseavgift medan en hotellanställd civilekonom betalar 90 kronor i månaden.
Det förhållandet saknar i och för sig inte logik. En försäkring är en försäkring och i grund och botten är det knappat orimligt att en försäkringspremie motsvarar den risk som försäkringsutställaren tar. Dessutom är det ett retoriskt knep att anklaga regeringen för att ha "höjt" a-kasseavgiften. Sanningen är den att a-kassan endast finansieras med avgifter till cirka 10 procent, resten med statliga medel. Vad differentierade avgifter i praktiken innebär är således att utjämna subventioneringen av a-kasseavgifter mellan branscher med låg respektive hög risk för arbetslöshet.
Men oavsett de principiella aspekterna kan man inte annat än konstatera att de gynnsamma effekter som förutspåddes då de differentierade avgifterna infördes - att skapa jobb i arbetslöshetsdrabbade yrken genom att hålla lönekraven nere - i praktiken har lyst med sin frånvaro.
Det är således ett klokt politiskt drag som regeringen gör. Dessutom är det en ganska stilig affär. Det är inte utan att man får intrycket att facket hur de än vänder sig har ändan bak. I utbyte mot sänkta ungdomslöner får de sänkta arbetsgivaravgifter. Det senare är knappast något som den borgerliga regeringen gråter blod över att tvingas gå med på.
Vad gäller framtiden för a-kassan har det från Folkpartiets sida länge talats om behovet av en obligatorisk statlig a-kassa. Regeringen avvisar visserligen detta bestämt av rädsla för att stöta sig med facket. Men att fackets medlemsantal blåses upp genom att de kontrollerar kraftigt subventionerade a-kassor framstår onekligen som en lösning från gårdagens arbetsmarknad.
Karl-Petter Thorwaldsson och den nya LO-ledningen är uppenbarligen pragmatiker, likväl håller tiden på att springa förbi fackets vision av upphöjd maktställning.