Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har anmält försäkringskassan till diskrimineringsombudsmannen (DO). Med all rätt eftersom lantbrukare som skadar sig i arbetet inte har samma möjligheter att få tillgång till hjälpmedel som gör att de kan fortsätta med sin verksamhet. Detta på grund av ett undantag i socialförsäkringsbalken.
Ett undantag som enligt socialdepartementet ännu efter två år är under utredning. Det återstår alltså att se vad som ska göras åt begränsningen för lantbrukare. Det är tur för Försäkringskassan att bönder är vana att arbeta mycket mot en låg ersättning.
Över lag är bönderna friska, så till vida att de sällan sjukskriver sig – djuren ska ju ha mat ändå oavsett om bonden har feber. Däremot inträffar varje år många dödsfall och allvarliga olyckor i lantbruket. Under våren omkom tre personer i traktorolyckor.
En förklaring till yrkets oproportionerliga farlighet som brukar anges är slarv med säkerheten till följd av stress. Ekonomisk stress påverkar, men framför allt väderberoendet. Dåligt väder för grödorna ökar olycksrisken.
Det finns många farliga arbetsmoment inom lantbruket som kan hanteras med lite eftertanke. LRF:s projekt Säkert bondförnuft är ett exempel på hur man genom utbildning kan minska skaderisken. Förståeligt nog är även försäkringsbolagen delaktiga i detta förebyggande arbete.
På marknaden finns olika former av försäkringslösningar som kan hjälpa till vid en olycka. Dels traditionella olycksfallsförsäkringar men även ersättarförsäkringar som gör att personal kan anställas under en tid.
Men olyckor drabbar även de försiktigaste och mest välförsäkrade och dessutom helt oväntat. Få ju blir stångade av omvittnat elaka tjurar eftersom de är uppenbart farliga. Händer det en olycka är det de förmodat snälla djuren som klipper till helt oväntat. När skadan väl har skett är det lätt att vara efterklok.
Då är det naturligtvis bra att privata försäkringar kan träda in men de är inga långsiktiga lösningar. Möjligen lindrar de den värsta psykiska och ekonomiska chocken och ger lite rådrum så att bonden kan bestämma sig för hur framtiden för gården ska se ut.
Om denne trots bestående men väljer att kämpa vidare blir de diskriminerande försäkringsreglerna ett hinder. Det ska naturligtvis finnas gränser för vad samhället ska hjälpa till med. Någon sorts investeringsstöd för en allmän modernisering av gårdar är det dock inte tal om. Däremot borde hjälpmedel som specialanpassade proteser och en så enkel sak som en hiss för att ta sig i och ur traktorn vara självklarheter.
Samhället har sannolikt mer att vinna på att hålla rehabiliterade lantbrukare i traktorsitsen än på sofflocket. Att det i de flesta fall handlar om egna företagare ska inte göra någon skillnad, även om politikern har en tendens att använda löntagaren som måttstock.
Oavsett vad DO kommer fram till bör socialdepartementet sätta fart på utredningen och se till att bönder som skadat sig i arbetet får samma möjligheter som vilka löntagare som helst att komma i arbete igen. Det borde väl vara själva essensen i arbetslinjen?