När Miljöpartiet under tisdagen presenterade sitt valmanifest, erbjöds läsaren en inblick i den värld som utgör partiets självbild (DN 13/5). Även om de mycket väl kan tänka sig ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna, vill de då rakt i världen inte bekänna sig som något vänsterparti. Tvärt om vill de betona partiernas få men faktiska skillnader och istället marknadsföra sig som ett självständigt tredje block i svensk politik, en självbild de är långt ifrån ensamma om.
Så svarar nämligen också sverigedemokrater och schymanska feminister. De menar att deras rörelser står över den traditionella blockpolitiken och att deras politik är väl komplex för att passa in i den föråldrade diskussionen om höger eller vänster. Vem kan klandra dem! Det har givetvis sina opinionsrelaterade fördelar att vara ett parti utanför blockpolitiken, som just nu har ryktet om sig att vara både cementerad och idélös. Genom att övertyga väljarna om att man erbjuder något nytt, fräscht och visionärt har man med andra ord goda möjligheter att bli ett prima parti för den som söker en politik utöver det vanliga; en politik långt bortom gråsossar och nymoderater.
Miljöpartiet har även rätt i att den gamla höger-vänsterskalan är ett trubbigt verktyg som inte längre räcker till för väljarna, om de ska bli helt kloka på svensk partikultur anno 2014. Samtidigt vore det uppåt väggarna dumt och väl hjälpsamt mot blockpolitikens fiender att förkasta de traditionella mätinstrumenten helt utan vidare, eftersom de fortfarande förklarar något viktigt för väljarna.
Vad den klassiska skalan som såg dagens ljus i den franska generalförsamlingen efter revolutionen 1789 avslöjar, är partiernas syn på vem som till syvende och sist ska äga de produktionsmedel som skapar vårt välstånd. Något förenklat omfamnar blåstrumpor kapitalism, privat ägande och decentralisering, medan rödskäggen vurmar för socialism, statligt ägande och centralisering. Beroende på hur rättroget partiet i fråga är hamnar det mer eller mindre långt ut på höger-vänsterskalans kanter, vars udd från höger torde vara laissez faire-kapitalism och från vänster den renaste formen av kommunism.
Även om den gamla skalan inte säger mer än så, berättar den något avgörande om miljöpartister, sverigedemokrater och feminister – deras partier företräder en ekonomisk politik som gör dem alla till vänsterpartier. Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ blir med sitt frihandelsmotstånd och sin tillväxtfientlighet rödingar par excellence, medan Sverigedemokraterna framstår som de mest socialdemokratiska av socialdemokrater med sina sociala protokoll och löfvenska syn på jobbskatteavdragen.
Det vet givetvis dessa uttalade blockbrytarpartier, men att bekänna sig som ett vanligt hederligt gammalt vänsterparti är knappast något vidare bra säljargument. Åtminstone inte för väljare på jakt efter något nytt, fräscht och visionärt.
Att sådana sanningar får miljöpartisterna att vilja kassera höger-vänsterskalans något luggslitna mätinstrument får man förstås ha förståelse för. Men blått förblir i vilket fall blått och hur mycket de gröna än vill vara just bara gröna, är de slutligen ingenting annat än röda.