Många moderater fick anledning att höja på ögonbrynen i veckan när partisekreterare Kent Persson presenterade partiets nya slogan – ”Sveriges arbetarparti”.
Den nya parollen är en del av moderaternas grafiska förnyelsearbete som även inbegriper en ny logotyp – ”Nya Moderaterna” har blivit till ”Nya M – Sveriges arbetarparti”. Partisekreteraren motiverar förändringen med att det inte längre ska ”hymlas” om vilket parti i riksdagen som sätter jobben främst. Persson menar vidare att om man ska lyckas med förnyelsen, så måste allt hänga ihop. Frågan är bara om det moderata arbetarpartiet verkligen är någonting som hänger ihop.
Förvisso är det där med arbetarparti inte någonting alldeles nytt för Moderaterna. Redan inför partiets 100-års jubileum 2004 myntades begreppet ”Sveriges nya arbetarparti”, som var den slogan man använde sig av under valet 2006 och i modifierad form 2010. Nog får man säga att det var förhållandevis framgångsrika kampanjer. Därför kan man tänka sig att det vore hejdundrande fiffigt att även inpränta ordet i sin nya logotyp. Likväl är det där med arbetarpartier inte en helt okomplicerad historia för ett parti som Moderaterna.
Av tradition är det nämligen benämningen på de partier som påstått sig värna arbetarklassens intressen, vilket man kan tycka faller väl in i den moderata ambitionen att utforma en politik för vanligt, hederligt, folk.
Emellertid skvallrar ordet klass om att arbetarpartierna, i de flesta fall, historiskt varit socialistiska eller kommunistiska rörelser – alltså kommer ordet från ett ganska så väsensskilt sammanhang än den allmänborgerliga tradition Moderaterna tillhör. I partipolitiska sammanhang känner vi förstås också begreppet från Socialdemokratiska Arbetarepartiet, men även ett sedan länge svunnet men inte helt bortglömt samarbete.
Arbetarpartiet kallades även den valtekniska alliansen mellan socialdemokrater och kommunister inför 1928 års så kallade ”kosackval”, då svenskarna straffade vänsterpartierna (som gick kraftigt bakåt) för deras intresse för händelseutvecklingen i den förhållandevis nybildade Sovjetunionen. Då betraktades valet som en viktig seger för Moderaternas föregångare Allmänna valmansförbundet och den fria världen, i en tid då de totalitära rörelserna (ofta kallade arbetarpartier) var på stark frammarsch över hela kontinenten.
Alltså finns det en del besvärliga motsättningar i bagaget. Dessutom är det betydande skillnad på att vara ett parti som ser sin främsta uppgift i att skapa fler jobb och att vara ett arbetarparti, i ordets sanna bemärkelse. Lika mycket som det är skillnad på att tillfälligt kalla sig för ett arbetarparti under en valrörelse för att provocera svensk vänster och att låta det bli en del av den egna partiidentiteten.
Givetvis finns det ingen anledning att överdriva betydelsen att den grafiska förnyelsen – det är trots allt bara en logotyp, en kosmetisk förändring som för de flesta väljare inte gör någon större skillnad. Dessutom kan man ifrågasätta värdet av det historiska argumentet. Det betyder dock inte att frågan är oviktig. Inte minst för de människor som sökt sig till Moderaterna och den liberalkonservativa idétraditionen av ideologiska skäl. Många av dessa är aktiva inom rörelsen och det är ingen hemlighet att missnöjet över partiets utveckling under Kent Perssons ledning pyr bland distrikten, som senast uppmärksammades av Dagens industri (7/10). Därför är det inte otroligt att talet om arbetarpartiet sticker i fler höger- än vänsterögon.
Förmågan att anpassa sin politik till samtiden är en förutsättning för de partier som önskar överleva i en föränderlig tillvaro. Förändring har emellertid inget egenvärde och det är svårt att se vad partiets nya logotyp ska ge, annat än fler frustrerade medlemmar. Ett parti som i sin förändringsiver lämnar alla traditioner bakom sig, riskerar tids nog att förnya sig till oigenkännlighet för sina medlemmar. Om medlemmarna inte längre känner sig hemma i den politiska rörelse de engagerar sig i, lär det bli svårt för fler väljare att göra detsamma.
Därför kan det logotyp-byte som vid en första anblick framstår som ett genialt drag av den anlitade kommunikationsbyrån, visa sig vara ett led i den utveckling som riskerar att vår tids ”arbetarparti”, råkar ut för något av ett kosackval 2014.
Moderaterna är en för viktig kraft inom svensk politik för att gå ett sådant öde till mötes, särskilt eftersom det skulle bana vägen för partipolitikens verkliga kosacker att få greppet om svensk politik.