Den svenska signalspaningen har gamla anor. Redan under finska kriget 1808-1809 höll sig Sverige med världens då främsta telegrafsystem, så kallade Edelcrantzstationer, som snabbt kunde varna huvudstaden för ryska angrepp. Ett sekel senare, närmare bestämt år 1905, utvecklade försvaret egna kryptoavdelningar, helt ämnade för signalspaning. De skulle komma att ha stor betydelse för underrättelsearbetet under första världskriget och lyckades dessutom dekryptera den sovjetiska underrättelsetjänstens chiffer 1933. Framgångarna gav mersmak vilket föranledde grundandet av Försvarsstaben 1937. Där kom den svenske matematikern Arne Beurling på egen hand att lösa tyskarnas påstått olösbara chiffer 1940, vilket kallats ”den främsta kryptoanalytiska bragden under andra världskriget”.
I våra dagar är signalspaning bekant för gemene man genom Försvarets radioanstalt (FRA). Då främst genom den väldiga FRA-debatten från förra mandatperioden som uppstod efter att regeringen gav myndigheten rätt att avlyssna kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser. Under veckan blossade så debatten om myndigheten upp på nytt. Uppdrag Granskning (4/12) uppmärksammade det svenska samarbetet med den amerikanska underrättelsetjänsten, angående signalspaning mot Ryssland. Informationen hämtas från den skandalomsusade visselblåsaren Edward Snowden som menar att Sverige är en av USA:s närmaste lierade när det kommer till att bevaka utvecklingen i Ryssland, vilket är långt ifrån förvånande.
Sverige råkar nämligen ha en särskilt gynnsam position för signalspaning. Inte enbart i geografisk bemärkelse, utan också för att lejondelen av all datatrafik som kommer från Ryssland, går genom kablar som passerar Sverige – därav vidgandet av FRA:s befogenheter. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har dock gått i taket över ”uppdagandet” och hänvisat till svensk neutralitet och alliansfrihet, har de inte en poäng?
Vad än landets statsministrar må ha hävdat om svensk alliansfrihet, har man haft samarbeten med väst sedan andra världskrigets slut. Varför? Jo, eftersom valet mellan Väst och Öst alltid har varit givet. På andra sidan Östersjön befann sig under kalla kriget Sovjetimperiet – en odiskutabel diktatur med miljontals människors liv på sitt samvete. Sovjet må ha fallit men Ryssland vandrar åter, med taktfasta steg, mot det auktoritära. Med ett ökat antal kränkande militärövningar riktade mot Sverige, en större mobiliseringsförmåga och med uppenbara ambitioner att bilda en ny östlig intressesfär som ska kunna konkurrera med väst – blir signalspaningen berättigad. Att demokratiska stater sedan tillgängliggör information för varandra, likt samarbetet mellan Sverige och USA, är inte heller det särskilt anmärkningsvärt. Med det sagt finns det ingen alliansfrihet som ”vittrat sönder” sedan järnridåns fall. Allt är så som det alltid har varit på signalspaningsfronten och tacka förnuftiga beslutsfattare för den saken.
Hur kan det då komma sig att beskeden om signalspaningen väcker en sådan anstöt bland allmänheten? Möjligen för att människor har svårt att göra skillnad på integritetsäpplen och underrättelsepäron. Det vill säga signalspaning som riktas mot andra stater och övervakning som riktas mot den egna befolkningen. Det tidigare används för att skydda befolkningen genom att underrätta sig om verksamheter i främmande makt. Det senare kan förvisso också hävdas vara till skydd för medborgarna, men kan lika gärna användas för att kontrollera dem.
Det finns trots allt en allt stridare ström på exempel där myndigheter missbrukar sin särställning mot enskilda individer. Senast det uppmärksammande fallet i Uppsala län, där landstinget ingått avtal med ett produktionsbolag som filmat en cancersjuks sista timmar i livet utan familjens godkännande. Här kan tilläggas fall där svenska myndigheter ertappats med att sälja personuppgifter till privata bolag och inte minst EU:s omstridda datalagringsdirektiv som tvingar telefon- och internetleverantörer att lagra information om deras abonnenter i uppemot två år.
Vi har allt att vinna på en mer utpräglad debatt om vilken rätt myndigheterna har att övervaka oss, men också vilket ansvar vi själva har för att skydda oss från intrång i privatlivet. Särskilt eftersom människor själva bidrar till att urholka sin integritet. Man fläker ut sitt privatliv i sociala medier, delar med sig av personuppgifter till företag och genom vårt flitiga bruk av smarta telefoner uppskattas en västerlänning dela med sig av över 500 elektroniska spår om dagen. Det är vare sig ett försvar för myndigheternas tilltag eller en ökad kontroll över våra privatliv. Men nog får man säga att allmänheten banar vägen för en utveckling där den privata sfären blir mindre okränkbar såväl för myndigheter som näringsliv.
FRA och den svenska signalspaningen blir lätt en allmänhetens symbol för övervakningssamhället. Det är emellertid missvisande och direkt felaktigt att inte diskutera signalspaning och integritet var för sig. Myndigheternas vilja att behandla vår integritet efter eget behag bör med rätta betraktas med misstänksamhet – signalspaningen är däremot något att välkomma. FRA är trots allt en av få försvarsrelaterade myndigheter som fortfarande förmår värna befolkningen, om yttre hot blir verklighet.