I de internationella kunskapsundersökningarna PISA och TIMSS ligger svenska skolelever under genomsnittet när det gäller matematikkunskaper. I topp ligger länder som Finland och Japan. Med andra ord samhällen där läraren och kunskap har en helt annan status än i Sverige. Men vad är det då konkret som skiljer undervisningen i Sverige från de toppresterande länderna? På förra veckans presskonferens om det så kallade mattelyftet tog utbildningsminister Jan Björklund upp flera orsaker.
Ett första uppenbart problem är att svenska elever har färre undervisningstimmar i matematik än de flesta andra länder. Därför utökar regeringen matematikundervisningen med 120 timmar. Det är första gången på årtionden som längden på den svenska grundskolan förändras. Tidigare har så kallade satsningar gått ut över andra ämnen.
Ett annat problemområde är lärarnas dåliga utbildning. Endast var tredje lärare som undervisar på högstadiet är egentligen behörig.
Statskontoret beräknar att bara hälften av lärarna som undervisar på låg- och mellanstadierna har tillräckliga mattekunskaper. Huvuddelen av regeringens satsningar riktar sig därför till lärarna.
De ska fortbildas och bli duktigare på att förklara och lära ut matematik. Men det är här regeringens förslag börjar bli kontroversiellt. Jan Björklund gör nämligen ingen hemlighet av vilken typ av utbildning det är som lärarna ska få.
Svenska barn har överlag väldigt mycket ensamarbete i förhållande till den lärarledda tiden. Värst är det med matematiken, där lärarna är frånvarande mer än i något annat jämförbart land. Björklund vill att lärarna ska leda undervisningen och förklara i helklass.
"Katederundervisning, det är ett provocerande ord, men det är beprövat och det fungerar". Så sa utbildningsministern på presskonferensen.
Men Björklund slutar inte med att sticka ut hakan där. Han poängterade att staten sätter ned foten också när det gäller hur undervisningen ska bedrivas, vilket är någonting nytt. Kanske kände utbildningsministern att han hade verkligheten och opinionen bakom sig när han invaderade kommunernas mark.
Färska undersökningar visar att en majoritet av folket vill se mer av centralstyrning i skolsammanhang.
Regeringens satsning är bra. Men den lämnar två stora frågor. Den första är hur länge det kommer att ta innan satsningen ger effekt. Vi vet att många av de problemen vi nu ser går tillbaka till beslut från 70-talet. Det tar lång tid att förändra skolan, både till det sämre och till det bättre.
Den andra frågan är vem som ska betala de lärare Björklund vill ska finnas i den svenska skolan. En person med kapacitet att bemästra och lära ut matematik kommer sannolikt att vara efterfrågad som arbetskraft i andra sektorer, där det råder helt andra lönelägen.
Om lärarna blir så bra som regeringen vill måste de också få lön därefter.