Senast är det näringslivsmagnaten Percy Barnevik som tar till orda. Han menar att världens fattigdom i hög grad beror på att det finns för få jobb man kan leva på. Kalkylerna visar att det globalt saknas hela 600 miljoner arbetstillfällen för att sysselsätta kommande ungdomsgenerationer. Bara i Indien saknas 110 miljoner arbetstillfällen och den offentliga sektorn är redan överbemannad. Detta är ett fåtal exempel på det som föranleder slutsatsen att världen kommit till vägs ände vad gäller bistånd som enbart bygger på givande. Istället borde arbetet koncentreras på bistånd som ger arbetstillfällen. Här kan till exempel lyftas sådant som mikrolån eller utbildning i entreprenörskap.
Barnevik vet vad han talar om. Vid sidan om lång erfarenhet inom bland annat ABB och Astra Zeneca driver han även organisationen "Hand in Hand", vars syfte är att främja företagande i omvärlden, och vars arbete bidragit till starten av nära en miljon företag och fyra miljoner arbetstillfällen.
Barneviks initiativ är ett utmärkt exempel på en allt mer vanlig syn på bistånd där man i högre grad syftar till långsiktiga tillväxtprojekt som gör utvecklingsländerna mer självständiga.
Ett av de huvudsakliga problemen med omvärldens givande är att det bygger på beroende. Varje bistånd som inte syftar till arbetsskapande gör utvecklingsländer beroende av den rika världens välvilja. Beroendet leder till att man inte tillåts avgöra sitt eget öde och biståndsorganisationerna på plats får svårt att upprätthålla sin verksamhet när det mediala intresset för en region svalnar. Det är framförallt denna tendens som arbetsfrämjande bistånd motverkar.
En annan omistlig fördel är att det ger människor värdighet. Genom att till exempel erbjuda mikrolån framför givande skapas ett ömsesidigt band mellan långivare och låntagare. Låntagaren ges möjlighet att långsiktigt bygga sitt eget välstånd och därmed bli oberoende av omvärldens goda vilja samtidigt som långivaren visar förtroende för den aktuelle låntagarens affärsidéer. Det är inte bara principiellt riktigt utan bryter den roll av utsatthet som biståndsberoendet medför och tillåts långsamt grusa etablerade fördomar om utvecklingsländernas företagsamhet.
Dock ska poängteras att detta inte utesluter annat bistånd. När olyckan drabbar krävs fortfarande mer direkt omvärldshjälp och fortsatt utveckling av infrastruktur är en förutsättning för tillväxt i länder som exempelvis Tanzania. Men en infrastruktursatsning blir bara fruktbar om det samtidigt finns företag vars varor kan korsa vägarna och därmed bygga det långsiktiga välstånd som dessutom minimerar riskerna för humanitära katastrofer.
Precis som på jordens alla platser kommer det långsiktiga välståndet i första hand från drömmar och flit. Men för att kunna levandegöra sina ambitioner krävs rätt kapital och bildning. Det är där väst kan göra verklig skillnad för omvärlden. Genom att erbjuda verkligt bistående bistånd på vägen mot rikedom.