Det var efter att franska Rafale visat sig vara för dyrt och de frostiga relationerna till USA uteslutit amerikanska F-18, som Brasilien bestämde sig för att välja svenskt stridsflyg. Det är ett glädjande besked för svensk försvarsindustri. Dels för att det säkrar stridsflygsindustrins fortlevnad i Sverige, dels eftersom det så gott som säkrar utvecklingen av nästa generations Gripenplan.
Flygförsvarsindustrin är dock att beskriva som en ljusglimt mitt i det försvarspolitiska mörkret – i alla fall om man ska lita på slutsatserna från Riksrevisionens oberoende granskning av försvarets hållbarhet. Det är en på alla sätt och vis dyster läsning. I dag saknas 48 procent av nyckelpersonalen i landets insatsförband, likaså 37 procent av den materiell de behöver för strid. Antalet armébataljoner skulle behöva fördubblas, flygvapnet fyrdubblas och marinen är fullständigt underdimensionerad för att kunna lösa de uppgifter riksdagen ålagt försvaret till och med 2019.
Många inom försvarsmakten, däribland Officersförbundet, har välkomnat Riksrevisionens kritik eftersom det bekräftar den bild landets försvarsanställda möter dagligen. Även våra grannländer har på senare tid reagerat. Särskilt tydlig är den lettiske försvarsministern och tidigare utrikesminister Artis Pabriks. Han menar att den svenska försvars(o)förmågan, i kombination med Sveriges ställning i Östersjön, leder till att säkerheten närområdet försämras. Därför förordar ministern en svensk anslutning till försvarsalliansen Nato.
Klagoropen till trots vill regeringen presentera försvarsreformen som en framgång. Det råder dessutom brett stöd för rådande försvarspolitik i riksdagen och endast Sverigedemokraterna vill i dag höja försvarsanslagen påtagligt.
Det är märkligt när antalet ryska militärövningar riktade mot länder i närområdet ökar, Rysslands mobiliseringsförmåga är mer omfattande än under sovjettiden och i veckan placerades lämpligt ett hundratal robotsystem av typ Iskander i Kaliningrad, med räckvidd nog att nå Gotland och stora delar av Götaland. Det är en militarisering som alltså inte sker i det postsovjetiska och västvänliga Boris Jeltsins Ryssland, utan i det auktoritära och västfientliga Vladimir Putins – men vad rör väl oss Rysslands affärer?
Riksrevisionens granskning visar att vår beredskap inte är särskilt god, den tycks inte ens duga till att upprätthålla det ökända enveckasförsvaret – oförsvarligt och det enda rimliga är att ge försvaret medel nog för att lösa sina uppgifter, sänka försvarets ambitioner fullständigt eller att ansluta sig till Nato. Men i landet där det råder fred sedan 200 år har frågan knappast någon prioritet. Om inte för att man tror att väpnade konflikter för all framtid är över så för att det är alldeles för dyrt i förhållande till de röster man vinner på upprustningspolitik.
Därför kan man vänta sig att den försvarspolitiska doktrinen även fortsättningsvis kommer vila på devisen att en svensk försvarspolitiker tiger om beredskapen hemmavid, men kan väl låta sig applådera försvarsindustriella framgångar på andra sidan Atlanten.