Om man ska vara petnoga heter den ”lagen om skyldighet att tillhandahålla förnyelsebara drivmedel” och trädde i kraft 2005. I korta drag innebär den att samtliga mackar som årligen säljer över 1 000 kubikmeter bensin eller diesel, även måste erbjuda förnyelsebara drivmedel. Genom lagen hoppades den dåvarande regeringen kunna styra svenskarna bort från en bensindriven fordonsflotta till förmån för en driven av etanol och biogas.
Pumplagen har dock inneburit problem för många mackägare. Inte bara för att investeringskostnaderna är omfattande utan också för att kundkretsen är beklämmande liten. Faktum är att förnyelsebar energi, trots stora politiska styrmedel, endast utgör en marginell del av den totala bränslemarknaden. Konsekvensen av lagen har därför blivit en omfattande bensinstationsdöd och bara i kommunen har ett antal mackar de senaste åren försvunnit, i allt från Verkebäck till Överum.
Det är just det minskande antalet bensinstationer på landsbygden som nu får regeringen att vilja lätta på Pumplagen (SR 17/3). Näringsminister Annie Lööf (C) menar att mackarna är något av en ödesfråga för landsbygden och tanken är att så många som hälften av landets bensinstationer ska undantas kraven på att erbjuda förnyelsebar energi, till skillnad från dagens tredjedel.
Näringsministern har rätt i att bensinstationen är långt ifrån ett företag bland andra på landsbygden. Mackarna ger den bilberoende landsbygdsbefolkningen rörelsefrihet och är en förutsättning för att någon ska kunna bo utanför storstäderna. Dessutom utgör macken ofta en naturlig, kanske rent ut av den enda samlingsplatsen på små landsorter – ett samtida skvallertorg och en livsviktig serviceinstans som ibland tillhandahåller allt från spel till apoteks- och systembolagsvaror.
Därför är det befriande att regeringen äntligen ger upp detta fåniga krav på mackägarna. Det är inte den svenska landsbygdens uppgift att rädda världen från allsköns klimatkriser och landsortsmackarna måste lösgöras från kvävande miljöregleringar eftersom deras existens är avgörande för en levande landsbygd, oavsett vad landets miljöorganisationer vill göra gällande.
Pumplagens problem kan förhoppningsvis leda till att regeringen även ändrar sig om den höjda fordonsskatten – en del i alliansens utlovande ”skattesänkningsstopp”, det vill säga skattehöjningslöfte. Fordonskatten drabbar förvisso inte mackägarna men däremot bilägarna och därmed stora delar av landsbygdsbefolkningen. Höjningen motiveras dessutom med samma sorts moraliserande miljöargumentation man tidigare kritiserat de rödgröna för att använda sig av.
Det förvirrar och lämnar frågan om regeringen verkligen tar en av landsbygdens stora ödesfrågor på allvar obesvarad, hur glädjande gårdagens besked än må vara för landets mackägare.