Avtalet med Iran om dess kärntekniska program är på sitt sätt imponerande. Det 100-sidiga dokumentet är det viktigaste multilaterala avtalet på flera decennier. Därför är det beklagligt att det är så dåligt.
Det är de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina, som tillsammans med Tyskland har förhandlat fram avtalet med Iran.
Avtalet innebär att Iran under avtalets första tio år, sett till mängden kärnbränsle, ska befinna sig åtminstone ett år ifrån att kunna göra en atombomb. Iran, som med några mindre modifieringar tillåts att behålla sin kärntekniska infrastruktur, kommer alltså även framgent att befinna sig på gränsen, men nu med omvärldens välsignelse. FN:s sanktioner mot Iran kommer att lyftas, så snart Iran har levt upp till vissa villkor. Iran ska även ansluta sig till FN:s atomorgan IAEA som ska sköta inspektionerna av anläggningarna.
USA:s kongress har krävt att inspektioner ska kunna göras närsomhelst, varsomhelst. Så blir det inte. Iran kan neka inspektioner, men ska enligt avtalet ”generellt bevilja” dem. En kommission bestående av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar, EU och Iran ska hantera avtalsdispyter samt rösta om krav på tillträde till anläggningar och om att återinföra sanktionerna.
Om Iran nekar IAEA tillträde till en anläggning ges de 14 dagar att förhandla. Sedan ges kommissionen sju dagar att ge råd om hur det bör lösas. Sedan har Iran tre dagar på sig att leva upp till kommissionens slutliga råd. Det ger alltså Iran inte mindre än 24 dagars handlingsutrymme om landet behöver undvika inspektion av en anläggning. Det är onödigt gott om tid.
Israel har uttryckt det största missnöjet med avtalet. Det är förståeligt. Iran har upphöjt antisemitism och antisionism till statsideologi, stödjer aktiv krigföring mot Israel och hotar regelbundet att utplåna landet. Avtalet kan inte ses som annat än ett svek mot Israel från omvärlden. Ingen av de världsmakter som har ingått avtalet tvingas leva särskilt nära det iranska kärnvapenhotet, i sådana fall hade avtalet sannolikt inte sett ut som det gör.
I Sverige har åtskilliga liknelser gjorts till nedrustningsavtal under Kalla kriget. En rimligare jämförelse vore avtalet 1994 då Nordkorea förband sig att avveckla sitt atomprogram. 2006 provsprängde landet sin första kärnladdning.
Det är ingen hemlighet att USA:s president, Barack Obama, har varit angelägen att kunna samarbetae med regimen i Teheran. IS är det nya hotet och Iran framstår i jämförelse som bättre. En bedräglig inställning. Obama hoppas att avtalet, och han själv, går till historien. Det kan det nog också göra, men förmodligen inte så som presidenten hoppas.
Avtalet har en tydlig segrare: Iran. Sanktionslättnaderna ger ett ekonomiskt uppsving och avtalet möjlighet att fortsätta på den inslagna vägen om så önskas. Enda anledningen att tro att det kommer att leda till ökad säkerhet är om man tror att Iran vill sköta sig. Det är minst sagt något av en högoddsare.