Åtminstone om man ska förhålla sig till Dagens Nyheters reportage om världens utveckling under de senaste decennierna (26/10). Genom att ta hjälp av hälsoprofessor Hans Roslings pedagogiska verktyg och tillika stiftelse ”Gapminder”, vilket gjort den yvige och svärdslukande professorn världsberömd, visar det sig att den så ofta reproducerade bilden av en värld där välståndet i västvärlden ökar på bekostnad av utvecklingsländernas utvecklingstakt, inte riktigt överensstämmer med verkligheten.
De senaste 20 åren har världsfattigdomen globalt halverats, antalet döda i krig minskat drastiskt och medelåldern ökat avsevärt. Därtill kan nämnas att nästan alla världens barn i dag vaccineras mot sjukdomar som mässling, världens unga kvinnor har i genomsnitt haft en skolgång om sju år och hela åtta av tio afrikaner har ett mobilabonnemang. Världen går mot det bättre och detta i rasande takt.
Trots att dessa ögonbrynshöjande fakta inte är särskilt färska, gissar svenskarna att världen gått åt rakt motsatt riktning. Hans Rosling menar att svenskarnas världsuppfattning är om inte bluff, båg och bedrägeri, så åtminstone hopplöst föråldrad. I bästa fall är den representativ för hur förhållandet mellan väst och ”resten” såg ut för sisådär tre decennier sedan. Den intressanta frågan blir förstås hur det kan komma sig att ett så till synes upplyst folk som vårt kan ha så fel om sakernas beskaffenhet?
Ett bekvämt svar som är nära till hands är att utbildning skulle vara förklaringen, men enligt stiftelsen finns det inget som skiljer den högskoleutbildade svensken från den grundskoleutbildade i frågan om omvärldskunskap. Bi Puranen, chef för World Values Survey som kartlägger människors värderingar världen över, menar att mediernas fallenhet för att bevaka elände bär ett stort ansvar för allmänhetens kunskapsluckor, en slutsats som även stiftelsens medarbetare sällar sig till.
Även om media har ett viktigt uppdrag som informationsförmedlare, räcker det knappast som ensam förklaring till varför svenskarna är dåligt bekanta med sin omvärld. Snarare finns anledning att även i dag återkomma till den svenska självbilden. Att svenskarnas omvärldsuppfattning motsvarar det tidiga åttiotalets verklighet är kanske inte någon slump. Det var då den svenska, eller kanske ska man skriva socialdemokratiska, självbilden var som mest uppblåst. I rollen som västvärldens goda samvete reste statsminister Olof Palme i skytteltrafik mellan utvecklingsländer för att investera i diverse biståndsprojekt och predika den svenska modellens heliga evangelium. Då hade socialdemokratin och svenskarna en internationell mission och ett meningsfullt syfte att fylla, i en värld som annars tycktes förbehållen supermakterna.
Med utvecklingsländernas framgång har dock socialdemokratins stora samhällsmission från kalla krigets dagar fallit i bitar. Inte minst eftersom utvecklingsländerna har kapitalism, snarare än västvärldens bistånd och dåliga samvete, att tacka för sina framgångar.
Det väcker lika mycket frustration som nostalgi hos svensk vänster, men även hos en betydande del av allmänheten vars behov av nyheter som bekräftar deras världsbild gärna tillfredsställs av sensationslysten media. Därför lär de dystopiska agitationerna och myten om världens allmänna förfall leva vidare, oavsett vilka fakta den ställs inför. I sådana stunder kan det dock vara klokt för gemene sanningssökare att påminna sig om att världen, trots all klagan, blir bättre och bättre, dag för dag.