Under onsdagskvällen höll statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sitt partiledartal i Almedalen. Ett tal som av Expressens KG Bergström beskrivit som ett av hans bästa medan Aftonbladets Katrine Kielos istället betraktat det som ett uttryck för en moderat rörelse i förfall. Även om blockpolitiken har sitt finger med i spelet för kommentarerna, säger de en del om den spännvidd av åsikter som statsministern lämnade efter sig hos den mangranna åhörarskara som samlats i Almedalen.
Den som hamnade i diskussion med någon moderat partimedlem på väg mot medeltidskvarterens vindoftande uteserveringar, fick med all sannolikhet höra att det var det bästa talet på länge. Denne fick lika säkert höra att talet förmedlade en vilja hos statsministern som man inte sett sedan den förra valrörelsen och att det därmed tändes en värmande låga av hopp i den annars kyliga opinionen.
Det är viktiga bud eftersom partimedlemmarnas åsikter har en särskild betydelse under Almedalsveckan. Partiledartalen berättar trots allt om partiledningens syn på samtiden och om denna inte omfamnas av medlemmarna, slår ledningens linje knappast rot bland landets distrikt och lokalavdelningar.
Glädjebuden till trots kan man inte isolera talens påverkan till medlemmarna och anförandet har väckt känslor såväl innan- som utanför partileden.
Vid sidan om de uppenbara jobben gällde några av statsministerns mest omdebatterade passager missnöjespopulismen. Reinfeldt gick till attack mot SD och menade att partiet fört in hatet till riksdagen. Därför kommer frågan om regeringsbildning bara bli en angelägenhet för sju av landets åtta riksdagspartier. Statsministern menade vidare att hatet inte kan mötas med mummel och beskrev Stefan Löfvens (S) tystnad i frågan som pinsam.
Gott så, men varför markera mot SD ännu en gång? Det lär enbart vara konspiratoriska vänsteraktivister som ser någon form av samarbete mellan M och SD som realistiskt – inte minst om man ser till regeringens migrationspolitiska uppgörelse med MP som bland annat lett fram till den nya lagen om sjukvård och skolgång för papperslösa.
Svaret är troligen förbundet med statsmannaskap. Alla partier med regeringsanspråk måste hantera samtidens ödesfrågor och missnöjespopulismen är en typisk sådan. Med det sagt: Hur ska man förstå den maktivrande socialdemokratins tystnad? Troligen bygger den på ett svårsmält faktum för det forna regeringspartiet – S och SD gör anspråk på samma väljarsegment.
Landsbygdens monokulturella, "gammelsvenska" världar utgör viktiga slagfält för landets två folkhemsvurmande partier. Det är bland bruksorterna, småkommunerna och i någon mån globaliseringens förlorare man kommer söka stora delar av sitt väljarunderlag. Många av landsbygdens traditionella S-väljare är emellertid besvikna och en del av dessa lockas istället av missnöjespopulismens löften. Vetskapen är smärtsam för Löfven och en för hård linje mot SD kan kosta osäkra väljare, men han kommer tvingas ta ställning i söndagens Almedalstal.
Samtidigt finns det något moloket med denna moderata triumf över socialdemokratins genanta förhållande till missnöjespopulismen.
Reinfeldt kommenterade allianspartiernas svårigheter med att nya riksdagspartier i regel kommer för att stanna. Det är ett utspel som säger mer om SD:s roll i svensk politik än C och KD:s kräftgång kring fyraprocentsspärren. M har givit upp kampen för att hiva missnöjespopulismen ut ur riksdagen. Den är kommen för att stanna och därför vill statsministern vara först med att sätta spelreglerna för hur det ska hanteras.
Insikten är förmodligen sann, strategin därmed begriplig men långt ifrån oproblematisk. Inte bara för att SD älskar, lever och frodas i sin roll som ondskans ansikte, utan för att det moderata förnyelsearbetet och inte minst regeringsinnehavet kommer med en del oönskade konsekvenser, nämligen att M också tampas om samma väljarsegment som S. Det är den naturliga konsekvensen för ett parti vars framgångar bygger på närmandet av en socialdemokratisk föreställningsvärld, en folkhemsvärld. Landsbygdens och bruksorternas Sverige (det vill säga den mylla där missnöjespopulismen gror) är även M:s politiska slagfält och man riskerar precis som S att förlora osäkra väljare till SD om tongångarna blir för hårda. Det innebär att M har ett ansvar för att inte göra SD till något isolerat socialdemokratiskt bekymmer. Dessutom vore det klädsamt om riksdagens båda trettioprocentspartier erkände att deras problem är gemensamt, även om det lägger sordin på de moderata jubelropen i Almedalen.