Valborgsmässodagens socialistiska agitationer har klingat ut, men fredagen bjuder på minst lika mycket politisk dramatik. Då kommer nämligen partiledaren Jimmie Åkesson (SD) till Tjust. Han kommer för att ”tala med folket”, om man ska tro partiets stabschef Linus Bylund. Därför säger sig partiet inte ha tid för enskilda intervjuer med journalister, eller debatter med lokala partier. Det senare är till socialistledaren Johannes Regells förtret.
Förvisso visste socialisterna på förhand att deras debattinbjudan till partiledaren skulle få kalla handen, så mycket självinsikt har Regell. Troligen ville han mest få en orsak god nog för en motdemonstration. Nu har socialisterna sitt torgmöte – en manifestation som hålls parallellt med Åkessons tal. Något oväntat har de även fått Vänsterpartiet och fackförbundet Kommunals sjukvårdssektion med sig på tåget. Det bäddar således för ännu en brandtalens dag på torgen i Västervik.
Det intressanta är emellertid inte dagens torgmöten, utan vad som föranledde dem. Regell ville nämligen få till stånd en debatt eftersom han anser att socialisterna slåss om samma väljare som missnöjespopulisterna; ”vita knegare” som tycker att samhället går i fel riktning, eller missnöjda – vanliga – mittenväljare om man så önskar.
Här tryter den regellska självinsikten eftersom få suktar efter den kommunistiska diktatur socialisterna förespråkar. Däremot talar allt för att det är en sällsynt korrekt analys av Sverigedemokraterna.
Tjustbesöket är utstuderat in i minsta detalj. SD bedriver en valkampanj i landets bruksbygder med den uttalande ambitionen att vinna socialdemokratiska väljare. Det är troligen också en klok strategi, eftersom deras väljare i första hand är tidigare moderater och socialdemokrater.
Trots att de tre partierna i hög grad tampas om samma väljare, är det vare sig något Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt talar högt om. Snarare behandlar man missnöjespopulistiska väljare som något fullständigt främmande man helst tar i med tång. Hittills har det varit en usel strategi och få opinionsundersökningar pekar på annat än att SD nära på fördubblar sina mandat i kommande riksdagsval.
Med det sagt torde det vara hög tid för landets två största partier att byta strategi, om man nu vill begränsa missnöjespopulismens inflytande. Innebär det att partierna måste anamma den främlingsfientliga integrationspolitiken? Knappast. Dessutom vore det väl enkelt att ge restriktiv invandringspolitik all förklaring till SD:s framgångar, särskilt på landsbygden som till stor del saknar storstädernas integrationsproblem.
Däremot bör trettioprocentspartierna komma till offentlig insikt om att de flesta som kallar sig sverigedemokrater, lika gärna hade kunnat vara moderater eller socialdemokrater. Förhoppningsvis skulle det leda till en mer nykter syn på missnöjespopulismen som gör det lättare för riksdagens två största partier att uppvakta de missnöjda knegare, vars politiska hjärtan man tycks få allt svårare att vinna.