Sjukförsäkringssystemet är inte fullt så komplicerat som det kan framstå. Enkelt beskrivet ser verkligheten ut så här: De flesta svenskar sjukskriver sig en eller ett par dagar varje år. Närmare en halv miljon är dock sjukskrivna fler än 14 dagar i sträck. Upp till sex månader prövas bara möjligheten att återgå till det gamla jobbet.
Tidigast efter sex månaders sjukskrivning prövas även andra möjligheter. År 2010 var 48 000 svenskar sjukskrivna från en anställning längre än ett halvår. Av dessa kunde 38 000 inte jobba alls och fick fortsatt sjukpenning. Då återstår 10 000.
Av dessa 10 000 bedömdes 7 000 för sjuka för att just då återgå till sitt gamla jobb, men bedömdes ha goda möjligheter att komma tillbaka de närmaste sex månaderna, och fick därför fortsatt sjukpenning. Då återstår 3 000.
Av dessa 3 000 bedöms samtliga sakna förmågan att återgå till sitt gamla jobb, men bedöms vara tillräckligt friska för att kunna ta andra arbeten. Och det är dem allt nu handlar om.
I den nuvarande lagstiftningen bedöms deras arbetsförmåga mot den "reguljära arbetsmarknaden". I den gamla lagstiftningen mot "normalt förkommande arbeten". Och det är en den gamla formuleringen som nu återinförs i lagen. De två formuleringarna är påfallande snarlika. Försäkringskassan hävdar också att skillnaden har "begränsad betydelse".
Det är denna förändring som regeringen nu tvingats till, genom att de rödgröna hotat om att annars genomföra en misstroendeomröstning i riksdagen med stöd av Sverigedemokraterna. Något som skulle tvinga socialförsäkringsministern, eller i värsta fall regeringen, att avgå.
Bortsett från just denna formulering kvarstår dock övriga reformer av sjukförsäkringssystemet i sin helhet. Reaktionerna framstår mot denna bakgrund som något överdrivna. "Regeringen backar" rapporterar Sveriges Radio. "Det här kommer att betyda mycket för de människor som drabbas av nuvarande regelverk" kommenterar Tomas Eneroth (S), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet. Det hela liknar en värre form populistisk teater. Regeringens reformer av sjukförsäkringssystemet har inneburit stora kliv framåt och den nu genomförda förändringen är blott att backa en millimeter.
Alltsamman tydliggör främst en sak: oppositionen ger regeringen rätt. Hade de varit så missnöjda med det befintliga systemet som de länge påstått, varför nöjer de sig med en formulering av "begränsad betydelse"? Varför inte passa på att kräva större förändringar när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna ändå tar varandra i hand? Eller varför inte till och med utnyttja den faktiska möjligheten att med majoritet i utskott och riksdag direkt stifta lag, för att helt och hållet återinföra det gamla systemet? Den yttersta makten finns de facto i riksdagen.
Frågorna för tankarna osökt till jobbskatteavdraget. Det fördömdes och förkastades med höga tongångar, men när det väl kommit till kritan har oppositionen inte haft några verkliga ambitioner att riva upp skattereformen. För oppositionen vet att den egentligen fungerar. Likväl vet man att det nya sjukförsäkringssystemet är bättre än det gamla.