Situationen på den svenska arbetsmarknaden i vår tids värsta ekonomiska kris är allvarlig. Som ett litet handelsberoende land där mer än hälften av BNP kommer från export är vi redan drabbade av den dystra situationen i omvärlden. I maj uppgick arbetslösheten till 8,1 procent och ungdomsarbetslösheten till 28 procent, enligt SCB. Därför var det inte heller så konstigt att Almedalsveckan på Gotland kom att domineras av jobbfrågan. Allt talat för att det parti som bäst kan svara upp till jobbfrågan och presentera trovärdiga lösningar inför valet 2014 också kommer att få svenska folkets stöd. Det är också viktigt att såväl riksdag, regering, arbetsgivare och fackförbund redan nu är konstruktiva för Sveriges bästa.
Samma dag som statsminister Fredrik Reinfeldt presenterade en jobbpakt tillsammans med fack och arbetsgivare gick fackförbunden LO, TCO och Saco samman i vad som mest liknar arbetsmarknadens Warszawapakt. Pakten föreslog en kraftig höjning av inkomsttaket i a-kassan från dagens 18 700 kronor till omkring 34 000 kronor, vilket nästan är en fördubbling. Svenskt Näringsliv chefsekonom Stefan Fölster påpekade att höjd a-kassa leder till ännu högre arbetslöshet och fick kort därefter i Svenska Dagbladet stöd av en enig forskarkår. När SvD dessutom frågade LO och Saco om det fanns någon studie som kunde motbevisa påståendet blev dem svaret skyldigt. Uppenbarligen var det mer intressant att göra utspel mot regeringen än att faktiskt reflektera över innehållet.
Att gå samman i pakter och bilda lönekarteller hör inte hemma på en modern arbetsmarknad. Detta inser somliga. Den allt framväxande tjänstesektorns fackförbund ökar i medlemsantal och står betydligt oftare utan partibok. Så sent som för ett år sedan krävde Unionen och Sveriges Ingenjörer avskaffad värnskatt. Lösningen är att våga driva långsiktiga frågor och se till medlemmarnas bästa - oberoende eventuella pakter.
Om den svenska modellen ska fungera måste arbetsmarknadens parter vara beredda att leva i verkligheten. Då måste LO långsiktigt ta ansvar för hela arbetsmarknaden och värna medlemmarnas intressen istället för att bedriva ideologiska korståg för sakens skull. Istället har LO sedan länge valt att pumpa in miljoner till socialdemokraterna och samtidigt sätta sig i deras mäktiga verkställande utskott. Nya LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är rekryterad från Partiet i egenskap av tidigare SSU-ordförande. Arbetsmarknadspolitik från kalla krigets dagar för 2010-talets utmaningar och att göra sig beroende av en socialdemokrati i kris gynnar inte den svenska modellen.
Resultatet efter paktbildningar är minskad relevans i samhällsdebatten och massflykt med medlemstapp 16 år i rad. Den som sätter Partiet före medlemmarna har till slut bara en medlem kvar: Partiet. Det gäller lika mycket i a-kassefrågan där kortsiktiga pyrussegrar för befintliga medlemmar sker på bekostnad av ökad arbetslöshet.