Den socialdemokratiska ungdomen vallfärdar till borgerligheten. Åtminstone om man ska tro en färsk undersökning från Dagens Samhälle. Enligt den har nämligen 14 procent av de ungdomar (18-24 år gamla) som tidigare röstat på Socialdemokraterna, nu lämnat den gamla partikolossen. De går i bräschen för en större trend där landets unga befolkning (här räknat i det betydligt mer generösa spannet 18-45 år) överger den traditionella arbetarrörelsen till förmån för Moderaterna som nu blivit det största partiet för väljare inom nyss nämnda åldersspann.
Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, förklarar flykten från partiet med den socialdemokratiska krisen, som kännetecknats av sådant som förlorade val och mustaschprydda partiledare med en fallenhet för att ställa till det för sig. Det har kastat ett slags ”förlorarens skugga” över socialdemokratin som därmed förlorar unga och förstagångsväljare vilka, till skillnad från de högröda femtiotalisterna, inte har någon sentimental relation till partiet. Med all sannolikhet har Hinnfors en poäng, men besvarar det verkligen frågan om varför arbetarrörelsens unga till synes obekymrat lämnar vänstern ryggen till förmån för det borgerliga arbetarpartiet och missnöjespopulismen (som även den skördar sin beskärda del av socialdemokratin)?
Möjligen finner man förklaringen till varför en del väljarströmningar kan framstå som besynnerliga, med att vi saknar tillräckligt effektiva verktyg för att bena ur och göra vår politiska samtid begriplig.
Vårt allra vanligaste verktyg för att kartlägga våra partier är den så kallade höger-vänster-skalan. Det vill säga den distinktion som en gång skiljde radikala från samhällsbevarande krafter i den franska generalförsamlingen efter revolutionen 1789. I mer modern mening skiljer skalan på socialistiskt eller kapitalistiskt influerade partier. Det är ett lika pedagogiskt som trubbigt verktyg eftersom det endast kan förklara väljarbeteenden som bygger på ideologisk grund, i ordets mest ytliga mening. Väljarnas beteendemönster tenderar dock att vara mer mångbottnade än så och den traditionella skalan hjälper knappast om vi vill förstå varför unga väljare tycks kunna färdas mellan höger och vänster.
Ett alternativt verktyg som kan bistå, är att tala om konservativa och radikala partier. Emellertid är det inte helt lätt att avgöra vad som är det konservativa i svensk politik. I detta fall finns dock en poäng med att definiera konservativa rörelser som de partier som i första hand vill bevara och utveckla samhället såsom vi känner det i dag, snarare än att omkullkasta det till förmån för något annat. Med det sagt blir således de radikala partierna de som vill upprätta ett annat, eller åtminstone kraftigt reformerat samhälle.
När vi etablerar detta motsatsförhållande, kastas partipaletten om i grunden. Helt plötsligt befinner sig Kristdemokraterna och Vänsterpartiet på samma sida som barrikaderna eftersom de motsätter sig samhällsordningen, om än på synnerligen olika grunder. Till denna skara faller även Miljöpartiet och de mer radikala grenarna av Folkpartiet och Centerpartiet, varpå de senare gjorde sig riksbekanta genom det omdebatterade partiprogrammet i slutet av föregående år. En ideologiskt brokig skara vars väljare inte har så mycket mer gemensamt än att de efterfrågar omfattande reformer och därför blir verktyget inte helt tillämpbart just i frågan om de radikala partierna.
Mer intressant blir dock om man ser på de samhällsbevarande partierna. Här finner vi föga förvånande Moderaterna och Socialdemokraterna, men även Sverigedemokraterna. För vid sidan om missnöjespopulismens synnerligen skilda syn på migrationspolitiken, sällar de tre sig som det svenska välfärdsystemets och i någon mening också folkhemmets försvarare. Det är det bärande samhällsuppdraget som i många fall övertrumfar partiernas ideologiska klangbotten, även om de vilar på vitt skildra traditioner. I den meningen finns mer som förenar partierna än vad som ofta görs gällande. Det betyder inte att deras politik är densamma, men det innebär att de tre partierna kan framstå som högst tänkbara alternativ för den unge, osäkre väljare som ser samhällsbevarandet som en avgörande fråga, vilket är en uppenbar majoritet om man förhåller sig till opinionssiffrorna.
Vad som vill låta sig sägas är att ett enskilt verktyg aldrig är tillräckligt om man vill förstå sig på den politiska samtiden och besynnerliga väljarbeteenden. Förhållandet mellan radikala och konservativa partier löser knappast ensam denna problematik, men det kan bland annat bidra till förståelsen för varför unga socialdemokrater på kort tid kan förvandlas till såväl missnöjespopulister som nymoderater. Med tanke på att förstagångsväljarnas val påverkar deras framtida beteendemönster, bör förlusten av arbetarrörelsens unga hjärtan skrämma socialdemokratin intill bara märgen.