Vem minns till exempel inte då kulturministern lurades att skära i en skrikande tårta utformad som en afrikansk kvinna. Lena Adelsohn-Liljeroth klarade situationen bra genom att ge den skriande konstnären som låg i tårtan en sked av den egna förklädnaden. Men det hindrade inte media från att döpa händelsen till Tårtgate, som om något slags avslöjande var inblandat. Som ett brev på posten kom ett krav på avgång från Afrosvenskarnas Riksförbund. Ordet tårtgate finns för övrigt med på Språkrådets nyordslista för 2012.
Andra uppmärksammade debatter på samma tema var den som bröt ut efter att den konstnärlige ledaren på Stockholms kulturhus meddelat att han ämnade rensa ut Tintinböcker från hyllorna i barnavdelningen. Samt reaktionerna på barnbokförfattarinnan Stina Wirséns figur ”Lilla Hjärtat”.
Årets sista rasistdebatt, kanske mer bisarr än någon tidigare, handlade om pepparkaksgubbar i skolbarnens Luciatåg. Man kan fråga sig hur ämnet överhuvudtaget kom till. Ingen sunt tänkande människa kan väl tolka pepparkaksgubbe som en beskrivning av andra etniciteter?
Det påminner lite om när de engelska viktorianerna i slutet av 1800-talet klädde stolsben i små tygdamasker för att ingen skulle associera till människoben och hetsa upp sig sexuellt vid åsynen av en välsnidad möbel. Niten att undvika associationer skvallrade i själva verket om tidsandans fullkomliga besatthet vid det sexuella.
Debatterna om Tintinböcker och pepparkaksgubbar sägs ha vållat rubriker i utlandet. Man kan undra vad människor får för bild av Sverige. Tror de att vi är ett folk som under ytan är lika besatta av etnicitet som viktorianerna var av sexualitet?
Man kan naturligtvis säga att det inte finns något ont som inte för någonting gott med sig. Etniskt sett har Sverige omformats på bara några decennier. Vi behöver kanske en diskussion om schabloner och gamla fördomar. Det behöver inte alltid vara fel att se över vad som står i böcker från 30-talet.
Men tyvärr tycks fortfarande en sådan konstruktiv och framåtsyftande debatt vara fjärran. En sådan måste bygga på en genuin vilja att förstå och tillmötesgå andra människor. Än så länge ser det mest ut som att ett antal personer nästan finner njutning i att känna sig kränkta. Då de hittat en ny företeelse att uppröra sig över dyker genast ett antal beredvilliga tyckare upp som inget hellre vill än att anklaga allt och alla för att vara rasister. Syftet verkar snarare vara att framhäva sig själva, än att bidra till ett mjukare och mer förstående samhällsklimat. Att det nu också finns ett främlingsfientligt parti redo att spinna vidare på varje tokighet gör de snedvridna rasistdebatterna än mer problematiska.