Många var det inför trängselskattens införande i Stockholm som dyrt och hederligt lovade att kamerorna inte skulle användas till något annat än att debitera trängselskatt - fram till nu. I går ändrade regeringen Transportstyrelsens ursprungliga nekande och lät polisen ta del av bilderna för en brottsutredning, trots att det finns hundratals andra bilister på filmen. När infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd motiverar beslutet med att det rör sig om grovt rån är det en klen tröst och principiell förskjutning som ger anledning till oro.
Vilka garantier finns det för att reglerna för andra register inte ändras och hur ser riskerna för missbruk och felaktigheter ut? Det berömda PKU-registret som innehåller blodprover för de födda i Sverige efter 1975 upprättades i forskningssyfte men även det har polisen begärt att få ut vid flertal tillfällen. Tack vare integritetsförskjutningen av PKU-registret kunde åklagare identifiera och döma Mijailo Mijailovic till livstidsfängelse för mordet på Anna Lindh medan andra har friats från mordmisstanke. Frågan är bara om målet alltid helgar medlet eller om vi riskerar offra oskyldiga människor på storebror statens brottsbekämpande altare.
Genom den så kallade Ipred-lagen som inte ens handlar om myndigheter ges vinstdrivande privata företag rätt att begära ut detaljerade uppgifter om bredbandsleverantörers kunder. Om den utvecklingen fortsätter riskerar all privat insamlad information att hamna i storebrors händer. Det så kallade datalagringsdirektivet, som nu är bordlagt i riksdagen, möjliggör för myndigheter att begära ut detaljerad abbonentinformation med fullständig kartläggning av var och ens surfvanor. Alla som använder en dator med bredbandsuppkoppling tycks vara skyldiga till dess motsatsen är bevisad.
Det behövs en stark rättsstat som ges tillräckliga verktyg för att klara av uppgiften att skydda dess medborgare från både inre och yttre hot men samma rättsstat får inte utgöra ett hot i sig. Knappt ett totalitärt samhälle kan garantera att människor inte begår brottsliga handlingar, vad begärs då av en öppen demokrati? Det kommer alltid att vara lockande för staten att få ännu mer tillgång till information i takt med att informationen ökar. Informationssamhället är bara i sin linda och frågan är om vi alltid bör överlämna all information i statens händer eller om integritet och enskilda medborgares frihet är alldeles för viktigt för det.
Gårdagens beslut av regeringen om att lämna ut hundratals privatpersoners resevanor får inte bli en diskussion om det enskilda fallet, utan måste sättas in i ett större sammanhang. I dag när våra egna mobiltelefoner bär på mer information om oss själva än vad hundratals pärmar på en myndighet i någonsin gjort kanske det finns en poäng att hålla vissa saker hemligt för storebror. För vad händer när staten måste se till "allmänintresset" och den lilla människan står i vägen? Vad riskerar hända den dagen som staten uppbär förtroende av 51 procent av befolkningen medan 49 procent av svenska folket ville se ett helt annat samhälle?
Kanske är det bara knäppa konspirationsteorier och onödiga frågor att ställa. Storebror har ju redan dyrt och hederligt lovat att informationen inte ska användas på något annat sätt än vad vi redan ser nu. Precis som med kamerorna för insamling av trängselskatt i Stockholm.