Socialdemokraterna tycker antagligen att de har klarat av sin ökenvandring under Mona Sahlins och Håkan Juholts ledning. Nu vill man ha förtroende.
I fredags höll Socialdemokraterna sitt så kallade förtroenderåd på Stockholms universitet. Man valde där bland annat valberedning inför den kommande partikongressen i april 2013.
Ett av fredagens nyckelord var "framtid" och valberedningens betydelse för partiets framtidsarbete underströks flitigt. Samma dag publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av Stefan Löfven, Carin Jämtin, partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson och riksdagsgruppledaren Mikael Damberg, i vilken det storstilat förkunnas att Socialdemokraterna har påbörjat "det största förnyelsearbetet på tjugo år."
Man har lyssnat på partiets medlemmar och hållit "workshops" med partidistrikten för att finna en ny politik. Gott så, problemet är bara det hela klingar bekant. Lite för bekant.
Efter valförlusten 2006 var enigheten stor om att man var tvungen att ompröva en misslyckad politik och göra upp med arvet efter Göran Persson. Det bidde dock en tumme av det hela när man som partiordförande valde veteranen Mona Sahlin och i övrigt befolkade partiet med bekanta ansikten.
Efter förlusten 2010 ropades det ännu högre på förnyelse. Precis som nu var parollen då att lyssna på partileden och distrikten, fast under etiketten "rådslag" i stället för workshops. In kom Juholt, men med samma politik.
Och den senaste förnyelsen skedde så sent som i våras, när man hastigt och lustigt bytte ut den partiledare som hade misslyckats med att förnya.
Visst kan det vara så att just denna omgörning av partiet och dess politik resulterar i den stora nytändningen. Att det just denna gång blir en omkastad spelplan i politiken, vilket ju var följden av Moderaternas förvandling till Nya Moderaterna. Men det finns desto större anledning att utgå från att det inte händer. Budskapet om förnyelse blir onekligen svårare att tro på för varje gång som det upprepas.
Det är uppenbart att samma sak som är socialdemokratins styrka också är dess svaghet. Dess karaktär av folkrörelse gör den robust, men svårare än en oljetanker att lägga om kursen på.
Dessutom har man inte bara mäktiga distrikt att tillmötesgå, utan också facket. Det är då inte förvånande att man har svårt att åstadkomma verklig förnyelse.
Dessutom måste man räkna med oförutsedda tuvor på vägen. Det är ännu en öppen fråga om Stefan Löfvens påstådda inblandning i mutaffären kring JAS blir till ett Löfvengate. Frågan är således om Socialdemokraternas ökenvandring verkligen är slut.