Någon mästare på att läsa av bra tidpunkter kan han inte anklagas för, den nyvalde S-ledaren Håkan Juholt, men i går lämnade han beskedet att Socialdemokraterna inte kommer att förespråka någon ny folkomröstning om en svensk anslutning till euron förrän tidigast 2018. Juholt säger detta mitt i finanskrisen som dessutom är en kris för euron och risken är att den också i sin förlängning blir en kris för EU-samarbetet i dess nuvarande form. Att överhuvudtaget diskutera en ny folkomröstning och ett eventuellt folkomröstningsdatum just nu, förefaller tämligen verklighetsfrämmande. Det finns knappast något folkligt stöd för vare sig en ny folkomröstning eller för euron nu. Varför ens lyfta frågan?
Det går inte att förtiga den betydelse som framväxten av det som i dag är EU, har haft för utveckling, demokrati och välstånd i vår världsdel. Samarbete är att föredra framför skyttegravar, skyddsrum och statssocialism. Men efterhand har samarbetet utvecklats och dagens europeiska union är långt ifrån vad Kol- och stålunionen, EU:s ursprung, var i slutet av 50-talet. Somligt av godo, annat av ondo.
Den ekonomiska krisen utmanar euron och det folkliga stödet för den ekonomiska och politiska union som samarbetet utvecklats till. Hur mycket är tyskar, holländare och fransmän beredda att försaka för sydeuropeiska grannar som fuskat sig in i eurosamarbete och som gång efter annan misslyckas med att genomföra krispaket? När svenska folket röstade om euron 2003 önskade mer än 40 procent av väljarna att byta ut den svenska kronan. Hade valmanskåren gjort ett annat val då, hade vi handlat med eurosedlar och varit ännu starkare knutna till den kris vi nu ser i vår nära omvärld. Hur mycket skulle vi vara beredda att betala för andras ovilja att rätta munnen efter matsäcken?
När Håkan Juholt eventuellt vill folkomrösta om euron, efter 2018, kan både den gemensamma valutan och EU-samarbetet i dess nuvarande form vara passé. Det kanske inte är förstahandsalternativet - det kan dock vara en realitet att förhålla sig till. Institutionerna svällde, liksom unionens befogenheter och till sist gick det folkliga förtroendet helt om intet.
Europeiskt samarbete är helt nödvändigt - för Europas länder och för Europa i världen. Men frågan är om det är i dagens EU-form som framtidens ramar för samverkan finns. Eurokrisen gör det hela allt mer tveksamt.