Belgiska Yperns vallmoröda fält är berömda. Inte bara för sin blomsterprakt, utan också för dess en gång blodstänkta ängar. Det var nämligen här som några av första världskrigets största slag utkämpades. Här kom framförallt hundratusentals brittiska liv att släckas, närmare bestämt en kvarts miljon under den meningslösa offensiven kring byn Passendale 1917. Under torsdagen får dock den flamländska staden världens uppmärksamhet av en annan anledning, den står värd för det viktigaste EU-toppmötet på länge.
Det är Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy som samlar medlemsländernas stats- och regeringschefer. På dagordningen står inget mindre än den agenda som ska styra unionen för den kommande mandatperioden. En allt annat än lätt uppgift, eftersom det dukats upp ett helt smörgåsbord av potentiella trätoämnen och geopolitiska dilemman.
Många medlemsländer är fortfarande sargade av den värsta ekonomiska krisen i modern tid. Ungdomsarbetslösheten är påfallande hög, befolkningen på kontinenten ålderstigen och den europeiska industrin får allt svårare att konkurrera på världsmarknaden. Dessutom har krisen i öst en gång för alla visat att det kontinentaleuropeiska beroendet av rysk gas är ohållbart. Som om inte det vore nog är eurokraterna påtagligt skärrade av unionsmotståndarnas stora framgångar i Europaparlamentsvalet. Beskedet från väljarna var tydligt – européerna vill inte ha någon europeisk superstat, de är måna om nationalstaternas självständighet.
Troligen är det därför som Van Rompuy inför mötet manar unionens institutioner till besinning i sin vilja att slita allt mer makt ifrån medlemsländerna. Tidigare förordade han även att de nationella parlamenten borde få mer att bestämma om. Den, i brysselska sammanhang kontroversiella, skrivelsen kom dock att strykas i det fempunktsbaserade strategidokument som ligger till grund för morgondagens toppmöte.
Den riktigt stora striden för medlemsländerna blir emellertid den om vem som blir EU-kommissionens nye ordförande. Tidigare har ledarredaktionen berättat om hur Europaparlamentets partigrupper utsett egna så kallade ”spitzenkandidaten” till posten. Ett kontroversiellt beslut eftersom det är regeringscheferna som enligt fördragen avgör vem som blir kommissionens ordförande. Får parlamentet det huvudsakliga inflytandet över unionens viktigaste ämbete, ja då tas några sjumilakliv mot ett europeiskt statsbygge. Alltså en linje som går tvärs emot opinionen.
Storbritanniens premiärminister David Cameron har försökt hindra parlamentets kandidater genom att bilda en blockerande minoritet i Europeiska rådet, alltså den samling av nordeuropeiska regeringschefer som nyligen rodde Harpsundsekan. Hans ambition tycks dock gå i stöpet. Särskilt sedan Fredrik Reinfeldt deklarerade att regeringen är beredd att stödja den dominerande partigruppen EPP:s huvudkandidat – kristdemokraten Jean-Claude Juncker. Även de europeiska socialdemokraterna har ställt sig bakom EPP. Dock på det fransk-italienska villkoret att man lättar på kraven i unionens stabilitets- och tillväxtpakt, men förbundskansler Angela Merkel motsätter sig slappare budgetregler. Fast inte tillräckligt mycket för att man skulle gå miste om en kompromiss. Storbritannien tycks alltså stå relativt ensamma, vilket onekligen kommer att elda på de brittiska kraven om ett utträde ur EU.
Därför är valet att förlägga toppmötet på de sekelgamla slagfälten ingen slump. Van Rompuy vill understryka vikten av fred och enighet i en tid då unionens medlemsländer drar åt synnerligen olika håll. Förvisso viktigt men samtidigt är det olyckligt att parlamentet får sin vilja igenom och tar unionen åt en riktning som väljarna sade nej till i Europaparlamentsvalet. Den brittiska frustrationen är begriplig och mycket talar för att de rena unionsmotståndarna bli ordförandevalets långsiktiga vinnare.
Vad som än blir utfallet av de kommande dagarnas debatter är en sak säker; det väntar ännu en politisk drabbning vid Ypern.