Svenska Dagbladet har under veckan uppmärksammat mobbningsproblematiken i en artikelserie. Det är en dyster bild som framträder. Det berättas om skolor där mobbarna får gå kvar medan den mobbade får flytta, det skrivs om skolor där skulden till mobbningen läggs på personen som är offret för mobbningen och en vuxenvärld som blundar för mobbningen i skolorna.
Det finns ingen universallösning på problematiken och inte sällan är mobbningen svårupptäckt. Mobbningen kan förekomma på ställen där vuxna sällan finns under skoldagen - på undanskymda platser på skolgården eller i omklädningsrummet. Den mobbade kanske inte törs säga ifrån av rädsla eller av skam, kamraterna runt omkring vågar inte heller av rädsla för repressalier från mobbarna.
Att mobbningsproblematiken är svårupptäckt och jobbig att handskas med är verkligen inga argument mot att lyfta fram problemen - tvärt om har skolan och vuxenvärden en skyldighet att gripa in.
För somliga är det en gåva att sommarlovet äntligen tar slut på måndag - de får i skolan en fredad zon utan alkoholiserade eller misshandlande föräldrar. För andra börjar ett helvete på måndag - och mardrömmarna har redan infunnit sig. Oron för vad som ska ske har kanske funnits där som ett magont sedan sommarlovet började. Ska mobbarna fortsätta som förra terminen? Ska den psykiska terrorn fortsätta? Ska slagen dunka mot kroppen? Och hur ska omgivningen reagera?
Fler barn och ungdomar måste få känna hur det är att gå till skolan utan mobbarnas terrorvälde. Enligt statistik från Skolverket är cirka åtta procent av skoleleverna mobbade, det är tusentals och åter tusentals människor det handlar om. Det är något som går sönder när mobbningen tar fart. Materiella ting förstörs, skoldagar som går till spillo. Men det värsta är när det är annat som spricker; självkänslan, självförtroendet, tilltron till medmänniskor och tilliten - sådant kan sätta outplånliga spår i en personlighet.
Det är också viktigt att vi alla gör varandra uppmärksamma på att mobbning inte enbart är ett skolproblem, utan något som förekommer också i arbetslivet. Det är lätt att förledas att tro att vuxna föregår med gott exempel. Kvällar, helger och semestrar blir pauser från trakasserier och tråkningar som förekommit år ut och år in.
Fler måste hjälpas åt mot mobbning och utanförskap i skolor och på arbetsplatser. Fler måste att visa civilkurage, gripa in och säga ifrån. Sådant kan läras ut genom att man pratar om det, läser om det eller ser filmer i ämnet. Men allra bäst lärs det ut genom att det praktiseras.