Varför kommer vi så sällan i kontakt med förlorarnas historia? Med all sannolikhet för att historieskrivning är ett privilegium förbehållet världshistoriens vinnare men också för att förlorarnas trauma av förklarliga skäl blir mer mångbottnat. Inte minst gör sig den saken gällande i frågan om det andra världskriget. När vi ser krigsåren skildras i populärkulturens storfilmatiseringar är det sällan man får följa det förlorande Tyskland, annat än som dramats obestridlige bov. Förvisso begripligt med tanke på att vi talar om en av historiens mest ondsinta regimer som i sin tur sporrades av en lika skruvad ideologi. Dock har ett krig som bekant många nyanser och bakom regimen döljer sig en hel befolkning.
I skrivandets stund finner man få tyskar som inte på ett eller annat sätt är personligt bundna till kriget. Framförallt får efterkrigstidens generationer lida av dess fantomsmärtor. Det vill säga alla obesvarade frågor om hur mor- och farföräldrarna kunde låta sig lockas av eller åtminstone inte motsätta sig nazismen illdåd. Det har kastat en svårgenomtränglig skugga över krigsåren vilket lämnat många familjer med oläkta sår. Dock är den generation som minns krigsåren tynande och möjligen är det därför som behovet av en uppgörelse med krigets efterspel blommat ut i samtidens Tyskland.
Den tyska dramaserien ”Krigets unga hjärtan”, eller ”Unsere Mütter, unsere Väter” (Våra mödrar, våra fäder) försöker bygga några förståelsens broar mellan generationerna genom att skildra fem unga tyskars upplevelse av krigsåren såväl på som utanför slagfälten. Dramat kan i skrivandets stund följas på SVT och den som ännu inte låtit sig övertygas kanske faller för det faktum att det framkallat känslostormar i hemlandet. Inte på grund av att det skulle vara särskilt dåligt (tvärtom råkar det vara särskilt välskrivet) utan för att det bryter mot så många av krigets bekanta karikatyrer.
Här finns inga oförblommerade hjälteporträtt eller pliktskyldiga demoniseringar. Inledande stridslust förbyts snart mot fullständig indignation när krigets verklighet börjar ge sig till känna. Nazismen (med dess symboler och eldfängda anhängare) gör sig endast vagt påmind i bakgrunden och framställs aldrig som en allmän angelägenhet. I den omfattning någon strider av ideologiska skäl, är det för fäderneslandet. Dessutom ger skildringen av den polska motståndsrörelsen antydningar om att antisemitismen inte bara var något tyskt utan i högsta grad ett västerländskt fenomen. Ambitionen har varit att skildra livet vid fronten så som det verkligen var, vilket ofrånkomligen leder till en krigsskildring som vare sig är svart eller vit.
Det är knappast obegripligt varför dramat väckt debatt. Särskilt om man stället det i kontrast mot sina amerikanska motsvarigheter. Vi känner alla till den traditionella Hollywoodfilmatiseringens polarisering mellan gott och ont. Genomgoda amerikaner reser över havet för att tampas mot genomonda tyskar. Det motsvarar den allmänna historiesynen vilket såväl har sina historiska som pedagogiska poänger. Dock lämnar denna dramaturgi knappast sin publik med något som kan kallas för en entydig sanning.
Utan att moralisera kan man konstatera att där Hollywoodproduktionen förblir idealiserad underhållning är det tyska dramat snarast att betrakta som ett sanningssökande inlägg i en pågående debatt. Förklaringarna till skillnaderna är med all sannolikhet lika många som det finns minnen av kriget. En teori är emellertid att vinnarens privilegium att författa historien lämnar utrymme för romantisering. Dess förlorare lämnas däremot med besegrandets konsekvenser och ställs ofrånkomligen inför frågan om varför. Det fordrar rannsakan och uppgörelse med krigets trauman. Något som knappast leder till romantiserande historieskildringar eller att kriget blir underhållning för de tyska efterkrigsgenerationerna.
Förlorarnas berättelser kan lära oss om inte mer så åtminstone en annan sida av världshistoriens mynt och den tyska berättelsen om kriget erbjuder viktiga svar på många kvarvarande frågor om varför en hel befolkning lät sig förledas av den nazistiska regimen. Frågan är bara om amerikansk eller för den delen svensk publik har något intresse att omvärdera sin syn på historien så länge det gäller några andras mödrar, några andras fäder.