”Allting går igen ur tidens grums och mögel”, kupletterade Karl Gerhard när de totalitära regimerna höll sitt frihetskvävande järngrepp om kontinenten 1940. Nog får man säga att han hade rätt i att demokratifientliga idéer har en utsökt förmåga att överleva generationerna och ett spöke vars hemsökelser tycks särskilt svåra att fördriva är den planekonomiska socialismens. För knappast kan någon förneka att det piskar ilande vänstervindar i samhällsdebatten som framkallar kalla kårar hos alla de som önskar en slutgiltig uppgörelse med det förra seklets DDR-Sverige.
Socialismens skala är förstås vidsträckt och spänner sig mellan allt från blandekonomins socialdemokrater till revolutionära kommunister. De förenas emellertid genom att vara delar av en vänster som med återuppståndet självförtroende talar om att – på ett eller annat sätt – försvaga den privata äganderätten. Vare sig det gäller att sätta krokben för välfärdsföretagare eller att avskaffa det privata ägandet över huvud taget.
Företrädare av det senare och betydligt mer kontroversiella förslaget är föga förvånande Socialisterna Välfärdspartiet. I en replik till ledarredaktionen menar de sig vilja försvara yttrandefriheten, men däremot avskaffa äganderätten (VT 26/3). Genom ”den privata utsugarrättens” avskaffande skulle människan få en sundare och mer harmonisk tillvaro, vilket är socialistiska för inrättandet av ett planekonomiskt samhälle.
Påståendet att det går att ge upp det kapitalistiska systemet och samtidigt bevara demokratiska fri- och rättigheter förtjänar en uppriktig fundering, som en del i redaktionens replikskifte med socialisterna. Frågan är dessutom långt ifrån ny och har mer eller mindre debatterats sedan Karl Marx förkunnade sitt kommunistiska manifest.
En av historiens främsta motståndare till påståendet att socialismen skulle vara förenlig med demokratin är ekonomen och Nobelpristagaren Friedrich von Hayek (1899-1992). Ungefär samtidigt som den citerade kupletten framfördes på landets folkparker, publicerades Vägen till Träldom (1944). Bäst beskrivs verket som en av världens mest inflytelserika stridsskrifter mot de totalitära styrelseskick som då härjade i Europa.
Hayek pulveriserar den planekonomiska socialismen genom att visa hur den är dömd att bana väg för diktatur och förtryck. Tankarna bakom denna hållning bygger på att socialismens vilja att styra samhället in i minsta detalj, förr eller senare leder till att demokratin blir ett problem.
I en planekonomi är nämligen allt från marknaden till civilsamhället underställt politiken. Det betyder att det i realiteten bara finns en arbetsgivare, en bank och ett intresse i det planekonomiska systemet – staten, eller snarare regimens som styr den. Allt i samhället kontrolleras av den politiska ledningen och den som vill organisera sig eller på annat sätt bedriva opinion måste därför ha regimens välsignelse. Man behöver inte vara något statsvetenskapligt geni för att inse att det finns få incitament för ett socialistiskt system att tillåta oppositionella röster – annat än för den goda demokratins egenvärde – och ingenting talar för att yttrandefrihet skulle gälla organisationer som ifrågasätter regimen i en sådan omfattning att det hotar dess existens. Därför kommer all systemkritisk opposition motabetas och demokratin med tiden att utplånas.
Men de kapitalistiska företagen då! Visst är ett företag med dess ägarförhållanden och hierarkier långt ifrån några demokratier, ibland rena rama diktaturer. Vad som däremot skiljer ett företag från en planekonomisk diktatur, är att individen har friheten att välja arbetsplats. Kommer en löntagare inte överens med sin arbetsgivare har man möjlighet att söka ett nytt jobb, eller rent ut av sjösätta en konkurrerande verksamhet. Det skiljer sig påtagligt från livet i en socialistisk planekonomi eftersom dess medborgare knappast har möjlighet att byta land om styrelseskicket inte passar.
Den kapitalistiska friheten gäller även utanför företagsvärlden. En människa kan fritt delta i föreningslivet, men också bilda nya civilsamhälleliga initiativ som partier eller fackföreningsrörelser. Detsamma gäller även möjligheten till publicistisk verksamhet eller andra former av systemkritisk opinion eftersom man särskiljer civilsamhället och marknaden från politiken.
På så vis möjliggör den privata äganderätten och det kapitalistiska systemet den mångfald som krävs för ett demokratiskt samhälle. Därför finns en tidlös bäring i Hayeks kritik av socialismen som påminner om att inskränkningar av äganderätten alltid kommer på det totalitäras vinst och demokratins bekostnad.
Kapitalismens överlägsenhet när det kommer till att värna demokratiska samhällen är också orsaken till varför man även fortsättningsvis kommer att driva den planekonomiska socialismens spöke tillbaka, varje gång det bestämmer sig för att titta fram ur historiens grums och mögel.