Det är Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, som presenterar de smått sensationella uppgifterna. Enligt dennes studie erhåller Miljöpartiet 52 procent och tillsammans får de rödgröna hela 83 procent av medarbetarnas sympatier. Det är bekymmersamt eftersom journalister är en yrkeskår med verklig samhällsmakt och därmed hotas förtroendet för svensk public service.
Det bekymmersamma ligger i att SVT har som uppdrag att erbjuda fri och oberoende television. I det så kallade sändningstillståndet kan man läsa att public service ska präglas av folkbildningsambitioner samt tillgodose en mängd av politiska, kulturella och vetenskapliga åsikter. Dessutom är det information från public service vi förväntas lita på om olyckan drabbar. Man axlar alltså ett viktigt samhällsuppdrag och vi får givetvis anta att SVT och dess medarbetare arbetar hårt för att efterleva denna policy. Samtidigt väcker resultaten funderingar.
Om det nu är så att hälften av SVT:s medarbetare röstar på Miljöpartiet och de rödgröna tillsammans erhåller åtta tiondelar av sympatierna. Kan vi då verkligen försäkra oss om att till exempel nyhetsrapporteringen om klimatkrisen eller varför inte socialistledaren Hugo Chavez nyligen tevesända begravning saknar politisk klangbotten?
Vad hade till exempel hänt om hälften av SVT:s medarbetare istället sympatiserat med Sverigedemokraterna? Troligen hade det blivit liv i luckan och domedagsstämning i media och riksdagskorridorer. Inte minst hade nyhetsreportage om integration bemötts med omfattande misstanke och nyhetsprioriteringar ifrågasatts. Detta med rätta och samtidigt ser vi inte ett uns av något dylikt i rådande fall. Kanske för att vi i så hög grad sammanbinder medieklimatet med vänstersympatier och därför inte reagerar över den synnerligen ojämna fördelningen i den politiska vågskålen.
En mediekoncerns främsta tillgång är dess förtroende. Därför är det särskilt viktigt att SVT, med sitt viktiga samhällsuppdrag, har en medarbetarskara som sammantaget representerar politisk bredd för att kunna garantera den åsiktsmångfald man har i uppdrag att förmedla. Annars riskerar förtroendet för svensk public service urholkas. Det skulle vara djupt olyckligt. Inte minst eftersom dess uppdrag som fri, oberoende och sanningsbärande media då skulle äventyras och därmed dess existensberättigande upphöra.
Ovanstående resonemang bör inte missförstås. Problemet är inte att människor har politiska sympatier. Människan är alltid färgad av sina värderingar och det kommer påverka hennes val och prioriteringar. Men, det är också därför som resultaten bekymrar. Samtidigt vill vi knappast ha en situation där arbetsgivare kräver sina medarbetare att bekänna politisk färg, inte minst eftersom valhemligheten är skyddad av grundlagen. Det hela är alltså allt annat än ett lätt dilemma.
Dock är public service existensberättigande helt beroende av dess förmåga att vara fri och oberoende. Därför borde blotta misstanken om annat föranleda en vidare problematisering av den partipolitiska snedfördelningen bland SVT:s medarbetare och dess eventuella konsekvenser. För nog får man erkänna att det vore det bekymmersamt om våra allmänna medier visade sig bedriva något annat än allmän agenda.