Egentligen är det otroligt att det finns en svensk institution som fortfarande ses som helig. Annars ska vi ju alltid förändra och modernisera allt till oigenkännlighet.
Dessutom vet vi att en institution måste kunna förändras och anpassas efter nya omständigheter. Det är självklart när vi till exempel talar om skola eller arbetsförmedling. Till och med kungahuset och kyrkan förutsätts leva med i sin samtid. Så varför tror vi att just allemansrätten kan fortsätta att fungera utan förändringar?
Svensk landsbygd ser inte ut som den gjorde i början av 1900-talet. När allemansrätten växte fram hade alla människor som vistades i naturen också kunskaper om skogs- och lantbruk. De visste vilken åker man kunde gå på. Och de förstod hur man skulle ta kvistar utan att skada träden. I dag är många besökare på landet tillresta storstadsmänniskor. De saknar kunskapen att läsa landskapet. Dessutom finns det numer resursstarka företag som utnyttjar andras mark för att tjäna pengar. Men trots dessa grundläggande förändringar är det fortfarande farligt att föreslå en översyn av allemansrättens gränser. Just nu är det Lantbrukarnas riksförbund som är ute på hal is. De vill att regeringen ska tillsätta en utredning för att se över var gränsen går för näringsidkare att använda någon annans mark. LRF tycker till exempel att ett företag som erbjuder forsränning ska teckna avtal med den lokale markägaren. Eller att stora internationella livsmedelsbolag ska fråga om lov innan de börjar med storskalig bärplockning i någon annans skog.
Det är förslag som faktiskt borde vara självklarheter. För de flesta människor ingår det i vanlig hyfs att under längre tid inte använda någon annans mark utan att först fråga om lov.
Ändå får LRF kritik av friluftsorganisationerna. Så fort någon säger att allemansrätten ska ses över börjar någon skrika om att vi kommer att få se skyltar av typen "privat mark", "tillträde förbjudet" eller "passera längs stigen".
Men de frågor där LRF vill ha svar handlar inte om enskilda friluftsnjutare. Problemen uppstår när det handlar om storskaligt bruk av annans mark, där det finns risk för permanenta och långtgående skador. Då bör det åtminstone finnas avtal i botten. Det är inte att beskära allemansrätten, utan att göra den mer tydlig.
Om man som friluftsföreningarna låtsas som att förutsättningarna för samförstånd på landsbygden inte har förändrats, då tar man inte ansvar för att bevara allemansrättens bevarande.
Just nu är det LRF som försvarar allemansrätten. Däremot utmanas den av de som vägrar se problemen.