Sedan början av 90-talet har Sverige sett ett tjugotal liberala reformer på alkoholområdet. Skatten har sänkts och införselkvoterna ökats. Systembolaget har fått lördagsöppet, butikerna byggts om och sortimentet breddats. Vidare har alkoholreklam blivit vanligare och krogarna har fått längre öppettider.
Inför nästan varje reform har nykterhetsrörelsen satt klackarna i backen och varnat för följderna. Men med lite perspektiv tycks alltså katastrofen uteblivit.
Konsumtionen ökade först, men har sedan börjat sjunka. Dödligheten i alkoholrelaterade sjukdomar har minskat. Enligt Brottsförebyggande rådet har alkoholrelaterat våld inte ökat, och det dödliga våldet har till och med minskat.
Timbrorapporten har fått liberala debattörer att ropa hurra, och snabbt efterlysa fler reformer.
Men i sammanhanget finns det skäl att höja ett finger. Alkoholens påfrestningar på samhället har visserligen inte ökat. Men de har heller inte nämnvärt minskat. Det innebär att alkoholen fortfarande är ett av våra största samhällsproblem.
Alkohol tynger samhället genom vårdkostnader, sjukfrånvaro, skadegörelse, rättsprocesser med mera. Socialstyrelsen uppskattade de direkta kostnaderna 2003 till 30 miljarder kronor. Nykterhetsorganisationen IOGT-NTO beställde 2006 en studie där också indirekta kostnader togs med. Där uppskattades att alkoholen 2006 kostade samhället 156 miljarder. Den verkliga kostnaden torde ligga mellan dessa utredningar.
Till detta ska räknas allt mänskligt lidande. En utredning från 2011 uppskattade antalet svenskar som är beroende av alkohol till 330 000 personer. Det innebär självklart ett lidande inte bara för de drabbade utan också för deras nära och kära. Runt 200 000 barn växer upp i familjer där det finns alkoholmissbruk.
Alkoholen är också alltjämt den röda tråden vid många våldsbrott. 2009 gjorde radioprogrammet kaliber en undersökning om kopplingen alkohol och våld. I nästan 80 procent av alla grova misshandelsfall är gärningsmannen berusad.
Sammanfattningsvis släcker alkoholen liv, splittrar familjer, förstör människors vardag och begränsar våra gemensamma välfärdsambitioner. Så länge som vi har en solidarisk syn på hälsa måste vi ha en alkoholpolitik. Dess mål måste vara att begränsa konsumtionen och hjälpa människor att undkomma missbruk.
Rapporten från Timbro pekar på att tillgänglighet kanske inte är en så avgörande faktor som vi tidigare trott. Men rapporten säger ingenting som tyder på att alkohol slutat vara ett av våra största samhällsproblem