De senaste åren har DO, Diskrimineringsombudsmannen, mottagit allt fler anmälningar från människor som anser sig felaktigt behandlade på grund av sin ålder. Särskilt drabbade är äldre. Av förra årets 158 anmälningar till DO rörande åldersdiskriminering i arbetslivet, handlade hela 133 av fallen om hög ålder. Och även om det existerar skydd för de drabbade, är det inte lika omfattande som för andra grupper som faller inom diskrimineringslagen.
Regeringens proposition innebär att denna lag utvidgas. Syftet är att diskrimineringslagen ska vara så konsekvent som möjligt men även för att den ska motverka människors fördomar mot olika åldersgrupper. Det betyder att såväl gammal som ung får ett stärkt skydd mot diskriminering, något som på alla sätt och vis bör välkomnas. Samtidigt måste tilläggas att diskrimineringsskyddet inte är absolut. I många fall finns undantag och begränsningar. Till exempel undslipper inte äldre dyrare försäkringspremier och den som är ung måste fortfarande ta hänsyn till utelivets åldergränser. Detta eftersom regeringen vill upprätthålla vad man kallar berättigade undantag.
Men problemet handlar inte om några berättigade undantag, utan snarare av hur det hela motiveras. Ambitionen att upprätta en konsekvent lagstiftning mot diskriminering är lovvärd, men att samtidigt motivera detta med att man genom lag vill förändra människors attityder, visar på en oroande attityd bland våra riksdagsledamöter. Deras grund är välvilja, men det är principiellt felaktigt att våra politiker tar sig friheten att diktera över människors fördommar, även om det rör sig om vanföreställningar. Det är våra attityder som sätter ramarna för vilka lagar som kan stiftas i ett demokratiskt samhälle. Därför bör vi kunna förvänta oss att våra riksdagsledamöter inte fattar beslut med mål att förändra människors normvärld. Det skulle vara att missbruka den lagstiftande makten och ge politiken ett inflytande den inte bör ha.
Dessutom är aldrig lagar någon garanti för det inte sker några diskrimineringsbrott. Bakom lagtexterna kan en mängd namn sorteras ut från såväl företag som föreningar och samfund. Därför riskerar en skärpt lagstiftning stjäla uppmärksamhet från det grundläggande attitydarbetet. För det som avgör om ett brott begås är i slutändan människans moral, och den kan inga lagtexter framtvinga.
Så om vi önskar förändring, måste den i första hand frammanas på egen hand, som till exempel i mötet mellan löntagare och arbetsgivare. Det är när vi överlag sätter värde på både ålderdomens erfarenhet och ungdomens geist, som antalet diskrimineringsbrott kan minska i annat än på papper. Först då ligger något i det slitna citatet, att ålder är bara nummer.