Att samlas hos en borgerlig partiledare inför stundande val har blivit något av en tradition för Alliansen. Den första smekmånaden i Maud Olofssons Högfors 2004, då äktenskapet mellan allianspartierna beseglades, blev en succé som främst kännetecknas av scenen med partiledarna i den beryktade badtunnan. Därför var det knappast besynnerligt att tilltaget upprepades hemma hos Göran Hägglund året därpå. Men, hur blir det då med denna tredje smekmånad? Det är trots allt en inte helt stormförtjust allians, med en moderat patriark och småpartier i kris, som samlas i småländska Maramö. Kanske är det största problemet inför mötet att man förväntar sig nyförälskelse och samklang.
Alliansen har under nära ett decennium bevisat att man med framgång kan samregera Sverige. Men, precis som i äktenskapet, måste man tillföra syre för att hålla det levande. Syret beskrivs ofta som givet bara Moderaterna lämnar plats åt småpartierna. Moderater brukar i sin tur hävda att det tillförs bara småpartierna blir mer tydliga. Det ligger något halvsant i båda betraktelserna. Vad som däremot kan sägas säkert är att samarbetets mindre partier hemsöks av slitande konflikter som givit dem något vaga konturer.
Mest bekant i närminnet får antas vara konflikten inom Centerpartiet som givit sig till känna genom den så kallade idéprogramsstriden. Den gamla skolans bondeförbundare har tvingats tampas mot samtidens Stockholmsbaserade nyliberaler. Den nya generationen till trots ligger såväl partiets mandat som framtid i landsbygden. Ryktet som det givna landsbygdspartiet är alltjämnt falnande, men, kan återerövras. Dock krävs att man mer tydligt tar strid för den levande landsbygden. Först då tillåts Centpartiet bli den borgerliga landsbygdsröst man borde vara.
Inom Kristdemokraterna är krisen möjligen lika gammal som partiet. Traditionellt konservativa ställs mot frikyrkliga som söker sig mot ospecificerad mittenpolitik. Även fast den senare falangen är den ursprungliga ligger partiets framtid snarare hos dess konservativa anförare. Med sin välfärdskritik, vurmande för borgerliga värderingar och unionskritiska hållning skapas en plattform med förmåga att attrahera högerväljare som inte känner sig hemma i Moderaterna. Partiets utmaning blir, som så många gånger förut, att vara tillräckligt enigt för att föra fram en samstämmig agenda som långsamt tillåts gro i väljarmedvetandet. På så vis kan partiet bli så stort som kristdemokrater ofta hävdar att det borde vara.
Alliansens äktenskapliga framgångar ligger inte i att samarbetet blir mer samstämmigt, utan snarare i att partierna själva talar med en tunga. Partierna måste våga vila i övertygelsen om att samarbetet bär sig, även om man tillåts mer självständighet inför den kommande valrörelsen. Troligen är det den enda fruktbara strategin om man önskar ännu en borgerlig fyrpartiregering, samt, återfå den falnade relationsglöd som Lööf eftersöker. Åtminstone är det mer hoppfullt än tron på att Maramömötet kommer med ett nyförälskelsens mirakel.