Steven Spielbergs film om Abraham Lincoln har potential att leda till en behövlig diskussion om demokratins förtjänster och brister. Så lär det dock inte bli. Lincoln är en närmast helig person och är höjd över varje misstanke. För de sekulära delarna av det amerikanska samhället är Lincolnkulten närmast dogm.
USA:s president Barack Obama är en av många som inte försitter något tillfälle att framhålla storheten hos ”Honest Abe”, och som av en händelse ofta även hur stora likheter han ser mellan vederbörande och honom själv.
I filmen porträtteras Lincoln av Daniel Day-Lewis och vi får följa Lincoln under det amerikanska inbördeskrigets slutskede i januari 1865. Kriget var praktiskt taget redan vunnet, vilket var ett problem i sig i Vita huset. Ärlige Abe hade nämligen upprepade gånger påtalat att slavarnas frigörelse var avgörande för att nå ett slut på konflikten. Kriget var, med militärteoretikern Carl von Clausewitz ord, en fortsättning av politiken med andra medel. Så snart den politiska konflikten var avgjord skulle striderna upphöra.
Problemet var bara att det inte var sant. Kriget var en egen företeelse och i allt väsentligt över, sydstaterna var slagna och redo att förhandla. Lincoln och republikanerna ville dock inte att kriget skulle ta slut innan frågan om slaveriet var avklarad. Det var tillräckligt svårt att få igenom det trettonde tillägget till konstitutionen utan sydstaternas motstånd.
Spielbergs film skildrar effektivt det politiska spelet bakom tilläggets tillkomst. Den som ser filmen nu har lätt att förlåta allt som sker eftersom det numera är allmänt erkänt att slaveri är en styggelse som har få motsvarigheter. Men det bör inte hindra biobesökaren från att fundera över tillvägagångssättet som användes och om Lincoln verkligen bör betraktas som en alltigenom felfri människa.
Även republikanerna framhåller ärlige Abe som en god kraft i historien och påpekar att han minsann var republikan. Men få, om ens någon, aktiv republikan skulle idag tolerera en politiker som Lincoln. Han använde ett icke-föraktligt mått av fula taktiker, allt från röstköp till lögner, för att driva igenom vad han ansåg vara rätt och han tog ifrån staterna rätten att själva avgöra dessa frågor.
Detta rår dock knappast filmskaparna för och det finns försiktiga tendenser att i filmen försöka avikonisera den amerikanske hjältepresidenten åtminstone en aning. Han visas stundom upp som en person och inte en maskin i det godas tjänst. Delvis beror detta även på det strålande skådespeleri som filmen bjuder på. Det bästa är dock att filmen bör kunna locka många att läsa en bok eller två om Lincoln och om vad som hände. Och kanske kan ett par viktiga diskussioner uppstå vid köksborden runtom i landet.