Det hela bygger på att man anser figurerna vara föråldrade och fördomsfulla. Egentligen finns det inga konstigheter med att ett privat företag, som i det här fallet, bestämmer sig för att ändra innehållet i en produkt man distribuerar. Dessutom började Sveriges Television först sända de bortklippta scenerna så sent som 1982. Däremot faller det hela så förfärligt väl in i den debatt som varje år hemsöker den svenska jultraditionen och dess myller av ritualer.
Denna vinter har knappast varit ett undantag. Från rikets alla håll och kanter har vi kunnat läsa om rektorer som hellre ser julavslutningar i svettiga gymnastiksalar, snarare än i stämningsfulla kyrksalar. Årets nytillskott av traditionsförbud kommer från Laxå. Där tilläts inte tioårige Mio vara pepparkaksgubbe i klassens luciatåg. Detta eftersom skolan, som man sade, inte ville stöta sig med någon.
På något vis har även anklagelserna mot julen blivit något av en tradition. Däremot finns en risk att man genom sin vilja att inte stöta någon genom firandet av traditioner, banar vägen för missnöjespopulismens framgångar.
Säkert ser någon det som väl långsökt att lokala förbud mot kostymer föreställande bakverk, gynnar våra ytterkantspartier. Men faktum är att det har ett direkt samband.
Våra traditioner är något beständigt som skapar trygghet. De bidrar till att forma vår identitet eftersom vi genom gemensamma firanden blir en del av ett större sammanhang. På så vis kan man säga att vi blir en del av traditionen och traditionen en del av oss. Det betyder att den som vill bryta en tradition, också skadar de människor som omfamnar den. Sådana angrepp leder till frustration och missnöje. Särskilt i våra krisdrabbade tider då man söker traditionernas trygghet som mest.
Mot denna bakgrund kan man förstå det huvudsakliga problemet med förbudsivern. Det politiserar våra traditioner. Julfirandet i kyrkan handlar sällan om religiös fanatism. Pepparkaksgubbar desto mindre om rasistiska föreställningar. Men påståendet om att så är fallet, framtvingar en reaktion hos de som vill fira sin jul som vanligt. Och denna reaktion visar sig för
ofta vara att man anklagar människor med invandrarbakgrund för att vara själva orsaken till att
våra traditioner hotas. Detta trots att det snarare är eldfängda vänsterdebattörer och konflikträdda lärare som bör bära oket.
Samtidigt ska all heder skänkas åt de som vänder sig mot jultraditionens ritualer. De bygger sin övertygelse på den varmaste av välvilja. Dessutom har de rätt så till vida att det finns unkna traditioner som skadar medmänniskor och som därför bör brytas. Men inom den ramen faller vare sig pepparkaksgubbar, föråldrade filmklipp eller en kyrklig avslutning för att högtidlighålla den kristna jultraditionen.
Under helgen kunde Sverigedemokraterna fira resultaten från SIFO:s decembermätning. De visar att partiet erhåller hela tio procent av väljarstödet. Sakta men säkert etablerar sig missnöjesrörelsen som en självständig kraft i svensk politik. Det kan förstås vara en slump att partiet växer i adventstider. Men det kan också vara så att angreppen mot våra traditioner och saliga symboler, är den bästa julklapp som missnöjespopulismen kan få.