Ledare: Julen är det bästa ting

På ett ideologiskt plan dundrar två titaner samman under december. Den ena kristendomen som vare sig sextioåttavänsterns förbudsivrande lärarkår vill eller inte, fortfarande representerar julens kristna tradition och kärleksbudskap. Den andre är konsumismen som trots sin förmåga att förvandla högtiden till ett halvårslångt spektakel av plast och tingeltangel, gör julettiden till en tillväxtens högtid som gynnar det lokala näringslivet.

Svenska Kyrkan har genom Sifo sedan tre år tillbaka undersökt svenskarnas inställning till denna årets största högtid. Där visar det sig bland annat att var fjärde kalmarit är stressad under julen och detta medför att var femte länsbo får humöret påverkat till det sämre under julstressen.

Mer glädjande statistik från samma undersökning är att 48 procent av kalmariterna kan tänka sig att ge bort sina julklappspengar till välgörenhet. Dessutom anser hela 83 procent av svenskarn att julen borde handla mer om familjen. Det finns något hoppingivande men samtidigt lustigt över konstaterandet. För om det nu är så att så gott som varenda svensk vill prioritera familjen och julens budskap mer, varför blir det då inte på det viset?

Det är väl förstås den gamla nånannanismen, det vill säga det drag i människans natur som får henne att vilja skylla allt på någon annan, som gör sig påmind. Det blir så lätt att beskylla julklappshandeln för att vara något av ondo. Möjligen ännu lättare att påstå sig vara en slav inför den våg av reklam som sköljer över vardagskonsumenten under vinterveckorna. Men, det är trots allt samma familjer som säger sig vilja återvända till julens kärnbudskap som är de som ägnar sig åt den konsumtionshets som beklagas.

Tradition och konsumtion är knappast oförenliga krafter och tillsammans utgör de två naturliga bärpelare i det svenska samhället. Det är en fråga om den enskilda familjen och dess förhållande till högtiden. Precis som vi "konsumerar" våra traditioner kan konsumtionen bli en del av traditionen och dess budskap. Konsumtion kan, precis som statstiken visar, omsättas i välgörenhet som utan tvivel spelar väl de kristna julbudskapens anda.

Ett ökat givande skulle vara ett välkommet tillskott till den svenska jultraditionen som vårdar dess kärnvärden utan att vända det så viktiga näringslivet ryggen. Saktmaklig förändring med tidens tand är trots allt vad som säkerställer en traditions överlevnad–så även julens.

Julens budskap är på inga vis förlorade och landets välvilliga föräldrar är inte dömda att brännas ut var och varannan december. Men det är bara de enskilda familjernas förhållande till traditionen som avgör vilka delar av den som bärs med till efterkommande generationer. Om vi önskar att julen ännu en gång ska bli det bästa av ting, är det klokare att lämna stressen, snarare än det kristna kärleksbudskapet, bakom oss.