Förslaget kommer från Tyskland och innebär alltså att sökmotorer, likt Google, ska tvingas betala en slags avgift till de tidningar vars länkar man delar. Nyligen ställde sig Tidningsutgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter bakom förslaget och det är mot denna bakgrund Troberg reagerar. Hur frustrerande avgifter nu än må vara i största allmänhet, är nya finansieringsmetoder en förutsättning för dagspressens överlevnad.
Krisen för tidningsbranschen är lika global som internet är gränslöst. I takt med att världen och våra läsvanor övergått från tryckt till digital media har tidningarnas verksamhet mer och mer kommit att kretsa kring internet. Detta är i grunden något gott och flerkanalspublicering mellan såväl tidning som nät och sociala medier innebär att tidningarna kan leverera fler nyheter och mer direkt rapportering.
Däremot har digitaliseringen även inneburit framväxten av en mentalitet där vi sällan vill betala för det vi konsumerar via internet. Det vill säga att man såväl vill äta som ha kvar den beryktade kakan. Vi har tidigare sett exempel på fenomenet genom den så kallade ”Ipred-debatten” om illegal nedladdning av film, spel och musik. Precis som i fallet med kakan är ekvationen omöjlig utan konsekvenser. Om vi inte har en kultur- och nöjessektor som får betalt av sin publik kommer det drabba kvaliteten på produkterna och på samma vis är det med journalistiken. När man inte längre kan upprätthålla sin prenumerantkrets minskar intäkterna. Det kommer i slutändan leda till decimerade redaktioner och därmed en mer begränsad journalistisk produkt, vilket knappast lockar fler prenumeranter varpå den onda cirkeln blir sluten.
Mot detta kan man förstås invända och peka på hur fallet för musikbolagsjättarna öppnade upp sektorn för mindre aktörer, något som faktiskt tog intäkterna närmare upphovsmännen snarare än mellanhänder och distributörer. Visst ser man även att mängden ”amatörjournalistik” ökat dramatiskt genom bland annat bloggar och nätbaserade nyhetssajter som är välkomna tillskott i medielandskapet. Däremot finns här en påtaglig skillnad från nöjesbranschen: Journalistikens främsta uppdrag är att kritiskt granska sin samtid och därigenom värna det fria ordet. Tidningarna säkrar detta uppdrag som inga andra eftersom de dels har resurserna men även ger läsarna en möjlighet att utkräva tydligt ansvar.
Det finns i grunden en lovvärd ambition hos Troberg att bevara friheten på nätet. Däremot tar hon inte tillräcklig hänsyn till vilka konsekvenser ett underfinansierat journalistiskt hantverk får i det långa loppet. Om nuvarande utveckling fortsätter, utan att tidningarna finner en stabil grund för finansiering i en digitaliserad värld, är det möjligt att sökmotorerna inte kommer ha några tidningar att länka till över huvud taget.
Alla goda hantverk kostar och journalistiken är knappast ett undantag. Men till skillnad från exempelvis snickerier, innebär en försvagad tidningsbransch allvarliga konsekvenser för den kritiska samhällsbevakningen, det intellektuella samtalet och därmed själva demokratin. Det är ett pris betydligt högre än den dagliga tian för en dagstidning och därför är diskussionen om länkavgifter en välkommen sådan.