Det vore väl konspiratoriskt att anklaga våra folkvalda för att inte vilja bygdens bästa men samtidigt finns skäl att ställa sig frågan om det verkligen är politiken som kan råda bot på de omvälvande utmaningar som rör åldersexplosion, utflyttning och bristande framtidstro.
Politikens uppgift är trots allt att skapa förutsättningar för en blomstrande bygd – det är befolkningen som får den att gro. Därför ligger landsbygdens intressen i reformer som stärker de enskilda hushållens möjlighet att själva forma sin framtid. I dag har var femte svensk mindre än 10 000 kronor sparade på banken vilket gör hushållen känsliga för kristider och motverkar lokalt ägande. Det bristande sparandet blir på så vis ett hot mot den levande landsbygden.
Saker och ting har däremot inte alltid varit på det viset. Under 1950-talet ägde hushållen över 70 procent av värdet på Stockholmsbörsen, något som kan jämföras med dagens tio. Istället har utländska investerare och institutioner som pensionsfonder tagit över stora delar av ägandet och det ställer till problem för den svenska landsbygden. Bland annat för att ägare utan band till landet och bygden, av förklarliga skäl, får svårt att motivera verksamhetsförläggning på annat vis än genom vinstmaximering men även för att besparingssvaga hushåll saknar medel för att värna sig mot förändring och skapa tillväxt på egen hand.
Den som spar han har och står inte bara rustad när stormen ryter utan kan också investera i bygden. Det blir på så vis kapitalstyrkan bland glesbygsbefolkningen som avgör bygdens förmåga att växa.
Hur ska man då kunna främja Tjustbygdens sparande? Förvisso har tidigare hämskor som förmögenhets-, arv- och gåvoskatt avskaffats. Samtidigt är den svenska kapitalinkomstskatten, det vill säga skatten på bland annat våra ränte-, hyres- och utdelningsinkomster, dubbelt så hög som omvärldens genomsnitt – därför borde den halveras.
Sänkt skatt som en räddning för landsbygden kan förstås låta en smula paradoxalt i kristider men det fina i denna skattedividerande kråksång, är att en halvering av kapitalinkomstskatten skulle få många positiva bieffekter. Eftersom skattebasen för kapital är rörlig och kan flyttas över gränserna, skrämmer dagens skattesats utländskt kapital från att placeras i Sverige, vilket leder till att man faktiskt förlorar nödvändiga skatteintäkter. En skattesänkning kulle motverka denna tendens. Dessutom skulle en sänkt kapitalinkomstskatt sporra svenskarna till långsiktiga investeringar och buffertbyggande.
Landsbygdens räddning går genom att göra hushållen självständiga och sänkt kapitalinkomstskatt är ett steg på vägen. Det skulle göra landsbygden levande och det mest frustrerande med dålig kommunekonomi skulle vara att den upptog spaltmeter i lokala dagtidstidningar. Vid sådan läsning skulle den sparande västervikaren bara skrocka och fälla de gamla visdomsorden: Att den som spar, han har.