Det är de svaga resultaten från den senaste Pisa-undersökningen som ligger bakom förslaget om en skolkommission. Tanken är att kommissionen ska ligga under OECD och bestå av de ”främsta experterna i världen”. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) menar att man då får en högre form av expertis, med förmåga att uttrycka obekväma sanningar om svensk skola.
Mer konkret består kommissionen av tre grupper där den första består just av internationella experter som ska jämföra svensk utbildning med utländsk sådan. Den andra gruppen består istället av svenska forskare som ska ge regeringen beslutsunderlag och den tredje av ett skolforskningsinstitut med avsikt att bedriva egen forskning.
Med hjälp av kommissionens arbete och resultaten av de senaste årens skolreformer, hoppas utbildningsministern att Sverige ska få en given plats bland världens tio främsta utbildningsländer.
Att inrätta en kommission med internationell expertis är inte någon dum idé. Skolan tenderar att bli ett slagträ i den politiska debatten, något som i förlängningen gynnar partier mer än lärare och elever. En helt oberoende analys av svensk skola skulle kunna kringgå partipolitik och allmän hemmablindhet, vilket troligen är vad som krävs om man verkligen vill gå till botten med skolans dilemman och inte minst finna en trovärdig lösning för dem.
En kommission innebär dock inte bara att svensk skola får en ordentlig utvärdering av en tredje part, utan också valstrategiska fördelar för Alliansen.
Såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna har gjort sitt bästa för att kapitalisera på de dystra skolresultaten. Stefan Löfven (S) har under den dramatiska parollen ”Nu är det allvar” efterfrågat inrättandet av just en skolkommission och tycks ha glömt att eleverna som låg till grund för den senaste Pisa-undersökningen, helt formats i den socialdemokratiska skolan. Med regeringens expertgrupper skjuts den socialdemokratiska skoloffensiven mer eller mindre i sank eftersom oppositionen knappast vinner fler röster på att efterfråga ytterliga utredningar.
Kommissionen må vara ännu en av regeringens utbildningsreformer, men det är en myt att skolan skulle vara sönderreformerad. Snarare behövs fler insatser för att rätt människor ska attraheras till lärarutbildningen, att den befintliga lärarkåren får rättvisa möjligheter att undervisa och att utbildningen i sig vilar på gedigen kunskapsgrund.
En internationell bedömning av svensk skola ger troligen en god fingervisning om vad den björklundska reformivern bör kanaliseras härnäst.