Även om lågstadielyftet för det cyniska ögat mest framstår som ett 2,3 miljarder dyrt flörtande med opinionen som gärna vill se mindre lågstadieklasser, har regeringen gjort historiska insatser för att reparera skolan från det socialdemokratiska kunskapsförakt som lett fram till de katastrofala resultaten i den senaste Pisa-mätningen.
I måndags presenterades alltså ytterligare tre former för skolan inför vårens budget. Regeringen vill ha betyg från och med fjärde klass med start 2017, införa ett kunskapsmål där alla elever i första klass ska kunna läsa och inte minst göra rättningen av de nationella proven externa – det är glädjande besked.
Man må förstås tycka vad man vill om betyg eftersom efter det finns lika många vittnesmål om hur de hjälpt som stjälpt unga som senare lyckats i vuxenlivet. Detta till trots kommer man inte undan att betyg är det i särklass främsta verktyget för att spåra eventuella kunskapsluckor. Det är på så vis till hjälp för såväl lärare som familjer och elever – särskilt de som halkat efter, eller kommer från ett hem utan akademiska traditioner.
Att det främst är elever utan bildade föräldrar som hjälps av betyg låter sig inte minst bevisas av historien. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärderings (IFAU) forskning visar att avskaffandet av betyg i låg- och mellanstadiet under 1970-talet drabbade lågutbildade familjer mer än andra. Det beror på att de inte fick stöd hemifrån som kompensation för de avskaffade betygen, medan elever från högutbildade familjer istället gynnades då de fick studieunderstöd av sina föräldrar.
En annan positiv effekt av den utannonserade betygsreformen är att regeringen i samma slag slopar kravet på mellanstadiets individuella läroplaner och omdömen. Det kommer att minska mellanstadielärarnas administrativa börda, vilket lämnar mer tid för undervisning och att bistå eleverna i klassrummet. På samma sätt skulle extern rättning av de nationella proven underlätta lärarnas arbetssituation samtidigt som det ger eleverna en mer rättvis bedömning av deras kunskaper. Alltså en bedömning som står oberoende av var man bor eller vem som råkar vara ens klassföreståndare.
Med vårens reformbatteri börjar Alliansen återta initiativet i skolfrågan och det blir svårt hur se att den splittrade oppositionen ska kunna erbjuda mer övertygande motförslag. Det är ett välbehövligt trumfkort för den pressade regeringen eftersom skolan kommer vara en valets stora stridsfrågor. Men till skillnad från lågstadielyftet, har måndagens reformer stöd i forskningen och är dessutom ideologiskt försvarbara.
Sådana reformer är betydligt lättare att omfamna än de som främst kommer till för att blidka opinionen och fler liknande steg, banar väg för stora kliv mot en kunskapsskola värd namnet.