Socialdemokraternas recept på en mer rättvis välfärd i hela landet stavas ökad kostnadsutjämning. Det förklarade statsminister Stefan Löfven (S) tillsammans med civilminister Ardalan Shekarabi (S) och socialminister Lena Hallengren (S) inför Löfvens sommartal i värmländska Björneborg. Förslaget är dock inte egenkomponerat av partiet, utan baseras på den statliga utredningen som presenterades hösten 2018.
Kostnadsutjämningen är en av delarna i det kommunala utjämningssystemet. Just kostnadsutjämningen finansieras helt av kommuner och landsting. Sett till utjämningssystemet som helhet, som totalt omsätter ungefär 100 miljarder kronor, är dock kostnadsutjämningen en ytterst liten andel. Lejonparten av de 100 miljarder som betalas ut är statliga pengar.
Ändå vill S alltså öka kostnadsutjämningens omsättning, från 9,7 miljarder kronor till 11,5 miljarder. När pengarna fördelas om mellan kommuner och landsting ska dessutom större hänsyn tas till gles bebyggelse, samt invånarnas inkomst och hälsa.
S förslag skulle möjligen göra omfördelningen något rimligare. Detta genom att hänsyn tas till glesbygd, vilket skulle motverka effekten av dagens system där Malmö mottar den största summan av hela utjämningen. Det är rimligare att kommuner tilldelas extra resurser för faktorer som de inte kan påverka, såsom långa avstånd. De kommuner som har alla förutsättningar att leva av egna medel, men inte klarar av att fördela dessa effektivt, ska inte kunna fortsätta med det tack vare pengar från utjämningssystemet.
En rimligare omfördelning förändrar dock inte problemen med kostnadsutjämningen som sådan. Eftersom den utgör en så liten del av det totala utjämningssystemet blir kostnadsutjämningen närmast en symbolisk bestraffning av de kommuner och landsting som tvingas betala. Trots att det blir en marginell skillnad för mottagarna totalt sett. Splittringen detta skapar mellan olika kommuner ska heller inte underskattas.
S vill med förslaget skapa bättre förutsättningar för välfärden i hela landet, vilket är en rimlig målsättning sett till kommunernas utmaningar. Att göra det via kostnadsutjämningen är dock en ineffektiv omväg. I stället för att staten tar ansvar för de uppgifter som den ålägger kommunerna tvingas i stället de självförsörjande att betala mer. Som kompensation för de kommuner och landsting som plötsligt ska bidra mer ska staten dessutom betala ett införandebidrag under en viss tid.
S försöker genom förslaget inta rollen som rättvis omfördelare mellan rik och fattig. Men i stället bestraffar partiet de kommuner och landsting som lyckas, utan att de med sämre förutsättningar får särskilt mycket mer. Tillsammans med införandebidraget blir det hela en ytterst dålig affär för alla. Alltså klassisk socialdemokratiska politik.