Torka och foderbrist har försatt lantbruket i akut kris. Den sätter fingret på flera politiska problem. Viss förvirring har uppstått, även inom det liberala lägret, kring hur vi bäst hanterar krisen.
Vissa liberala debattörer menar att ytterligare stöd till lantbruket inte är förenligt med liberalismen. Det ska förstås som de marknadsliberala principerna – att varje företag och näring ska klara sig själv och att konkurrens leder till naturlig utslagning av de icke konkurrenskraftiga företagen.
Det finns två relevanta (liberala) invändningar mot denna hållning. Den ena är att lantbruket inte kan betraktas som vilken marknad som helst. Folklivsforskaren Dan Korn utvecklar denna tankegång i en mycket läsvärd artikel i tidskriften Kvartal. Han påtalar de allmänna värden som skapas av de som brukar jorden, med det öppna kulturlandskapet som främsta exempel. Och att det offentliga både förr och nu varit duktiga på att reglera sönder dessa allmänna värden.
Dan Korn visar också att lantbruket har en särskild vikt i vår historia och att många människor än idag har en känsla av samhörighet med denna tradition. Samt att dagens näringsidkare i hög grad bär på en identitet kopplad till yrket, vilket gör det svårt att behandla den som en marknad bland andra. Relevant är också att bönderna historiskt är de som stridit för frihet mot överheten, en form av liberalismens tidiga förkämpar.
En annan liberal invändning mot att inte ge stöd till bönder är att påtala att det överhuvudtaget inte rör sig om ett stöd. Det offentliga sätter upp stora hinder i vägen för företagare inom lantbruket. Begränsande regelverk, byråkrati och höga punktskatter drabbar bönderna. På detta sätt pungslås jordbruket och görs beroende av det politikerna kallar ”bidrag”. Bidrag vilka bönderna får söka och som när de väl godkänns dröjer flera år innan de betalas ut. Krispaketet som regeringen nu inför motsvarar vad bönderna betalar enbart i dieselskatt varje år, vilket påtalats i bloggen Cornucopia. Det är småpotatis i sammanhanget. Och som VT rapporterade den 31/7 kan krispaketet ge lantbrukarna så lite som någon hundralapp per ko.
Denna marknad är inte på väg att gå under av egna brister, utan av den förda politiken. Ur ett liberalt perspektiv är det att föredra att lantbruket får bättre villkor för att överleva på egna ben. Att inte ge lantbrukare stöd i kris, eller att rycka bort ”bidragen” - den lilla återbäring på inbetalade skatter som lantbrukarna får tillbaka - är inte en liberal politik. En liberal politiken på kort sikt är att stödja bönderna med det som behövs för att de ska klara av en situation som politiken skapat. Den långsiktiga liberala politiken är att ha regelverk som gör det ekonomiskt hållbart att vara lantbrukare utan ”bidrag”.
Lantbruket riskerar att tyna bort. Det vore förödande för det öppna landskapet. Och lika förödande för friheten, egenmakten och möjlighet att leva på de egna tillgångarna på landsbygden.