Lyssnar man till ledande politiker i kommunen så verkar ideologi vara ett problem. Istället är det pragmatism och breda samförståndslösningar som förespråkas. Men tvärtemot denna syn behövs det mer ideologi i politiken.
I Sverige röstar vi på partier. För att representera väljarna i sina beslut, mer än i enstaka vallöften, behöver partierna ha ideologin som ledstjärna. Saknas en tydlig ideologi - en kärna av idéer och värderingar - kan inte väljaren veta att partiet kommer representera dem i politiken. Utan en tryggt förankrad ideologi är det lätt att partier och politiker hamnar snett, både politiskt och etiskt. Då lämnas utrymme för att politiken styrs av egennytta, personfrågor eller särintressen.
Demokratin är politikens ryggrad och ideologin dess själ. En själlös politik blir snabbt oförutsägbar och motsägelsefull. I kris och osäkerhet är det extra viktigt att ha en ideologi att hålla sig i. Vid ovanliga omständigheter eller tillfälliga ytterlighetsopinioner (även sådana som är inbillade av politiker) riskerar politiken att bli extrem. Ideologin är skyddet mot detta.
Ideologi kan förvisso leda till hemskheter. Kommunism och radikal socialism. Nazism och extrem nationalism. Men lösningen på detta är inte mindre ideologi. Även en lite försiktigare nazism är synnerligen usel. Lösningen är mer ideologi. God ideologi som skydd och moteld mot den dåliga. Europa befriades genom att ledare med stark ideologisk övertygelse motade bort nazismen.
Ibland påstås att allt för stora ideologiska konflikter leda till att politiker aldrig kommer överens. Det är en överdriven rädsla. När ideologin gör så att en majoritet inte kan enas om ett politiskt förslag beror det på att en majoritet av väljarna har värderingar som står i konflikt med det förslaget. Sådana förslag bör inte bli verklighet.
Emellanåt innebär politiskt ledarskap att använda sitt mandat till att övertyga sina väljare om att ett visst förslag är gott. Antingen att det faktiskt ligger i linje med väljarnas värderingar. Eller att det är nödvändigt av andra skäl. Men i Västervik är det avsevärt vanligare att ledande politiker hänvisar till samförståndsideologin: ”vi måste gå åt samma håll”. En sådan politiker säger egentligen att den inte vill representera sina väljares värderingar. Den vill bara ha deras mandat. Den fria makten, obunden till väljarnas värderingar, är farlig i sin oberäknelighet. Och - i dubbel bemärkelse - värdelös.
”Pragmatism” och ”samförstånd” är en grund till kommunens sämsta beslut, såsom riktade bidrag och storvulna projekt med tveksam nytta. Partier som frekvent kritiserar dessa gör det i regel utifrån ideologiska ställningstaganden. Vänsterpartiet utifrån att besluten tar pengar från den allmänna välfärden. Liberalerna utifrån att kommunen bör fokusera på sitt kärnuppdrag för att inte svälla ut i alla riktningar. Politiken är lätt att kritisera även utifrån ett liberalkonservativt perspektiv. Tyvärr saknas det en ideologisk grund i det parti som borde göra det.