Men studerar man MP:s riksdagsmotioner är det vissa typer av vetenskap som favoriseras. Nämligen sådan som ofta kritiseras för att vara ideologiserad: Genusvetenskap, (svensk) utbildningsvetenskap, kriminologi.
När vetenskapen krockar med den egna övertygelsen väljer MP inte vetenskapen. Man motionerar om medel till biodynamiska forskningsinstitutet, där Rudolf Steiners (1861-1925) kunskapsteori är vägledande. Tidigare år har MP motionerat om pengar till antroposofisk "läkekonst" (som avråder från MPR-vaccin). Den, liksom Waldorfpedagogiken, har också Steiner som upphovsman. Samtidigt som MP kritiserar Björklund för bristande vetenskaplighet, vill partiet låta icke-vinstdrivande friskolor som arbetar enligt Waldorf- eller Montessoripedagogik skriva sina egna läroplaner. Men bokstavstrogna Waldorflärare "botar" vänsterhänthet med läkeeurytmi. Renläriga Montessorilärare menar att fantasi och sagor är av ondo. Jan Björklunds skola stämmer alltså bättre med modern utbildningsvetenskap än de alternativa pedagogiker som MP värnar.
MP:s normkritik är däremot gedigen. För de flesta politiska områden ‒ skola, kriminalvård, reklam, försvar, familjer, polis ‒ så är MP:s universallösning normkritik. Genom att bli medvetna om förtryckande och begränsande normer ska vi befrias, är tanken.
Likheten med marxistiska idéer ‒ att vi är alienerade men kan utveckla ett klassmedvetande och skapa det klasslösa samhället ‒ är nog ingen slump. Många av MP-motionerna är utopiskt socialistiska. Man vill återinföra arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt, stoppa vinstdrivande företag inom välfärden, införa en ny "hållbar företagsform" som ger nytta till alla, införa fri invandring, friår, 35-timmarsvecka och medborgarlön. Man vill ställa "hårdare krav" på Israel, kvotera bolagsstyrelser, avkriminalisera fildelning och luckra upp upphovsrätten.
MP är också ett förmyndarparti, som vill ha förbud eller stränga gränsvärden för salt och socker i maten, ett femårigt moratorium för nya externa köpcentrum och hårda tag mot rökare ("Villfarelsen att man har rätt att göra vad som helst i sin egen bostad måste bemötas med tydlighet"). Tydligast blir pekpinnen i lyckopolitiken. Samtidigt som MP argumenterar för ökad lycka som politiskt mål slår de fast vad som är lycka (lärande, personlig utveckling, att träna och njuta av naturen) och vad som inte är det (materialism, popularitet, makt och status). Karriärister och konsumister som tror sig vara lyckliga har fel!
Miljöpartiet lider av bristen på granskning. Som journalistkårens favoritparti och utan egna ledarsidor möter MP varken extern- eller internkritik. Detta ökar kanske populariteten på kort sikt. På längre sikt är det däremot förödande. Det märks i MP:s motioner.