Jag har alltid tyckt om bibliotek. Som liten knallade jag och min pappa ofta uppför de två trapporna till stadsbiblioteket i Tranås. Jag minns den lite stränge, men snälle, chefsbibliotekarien bakom disken, lukten av papper och alla spännande böcker jag kunde ta med mig hem.
Biggles, Tintin och Hjortfots sista strid. Det var en pojkes värld.
Intresset har följt mig genom åren. En period lånade jag mycket CD-skivor som jag kopierade i min egen musikanläggning. Som småbarnsförälder var biblioteket ett givet utflyktsmål ett par gånger i månaden. Ungarna plockade på sig Alfons Åberg och Astrid Lindgren, jag kom hem med en biografi över Albert Speer eller en deckare av Elmore Leonard.
Som medelålders med stora barn slinker jag gärna in på biblioteket ensam. Ibland vet jag precis vad jag ska ha, ibland tittar jag runt lite planlöst. Biblioteket ställer inga krav på mig som besökare; det gillar jag också. Jag kan bara läsa en tidning, jag behöver inte låna något.
Den gångna veckan har vi skrivit flera artiklar om situationen på stadsbiblioteket i Västervik. Jag stod själv och ryckte i dörren en torsdagsförmiddag när öppettiderna ändrats och det var stängt för personalmöte. Vad var på gång?
Såväl chefer som personal vittnar om en komplicerad arbetssituation med nya krav både från användare och politiker. Verksamheten måste förändras, men ingen vet riktigt hur. Tidigare besparingar och oklarheter när det gäller lokalerna vid Spötorget ökar känslan av att inte räcka till. Tre anställda är sjukskrivna på hel- eller deltid.
Den tidigare bibliotekschefen lämnade sitt uppdrag efter kort tid. Någon ny, ordinarie chef finns inte på plats. Enligt kulturchefen Maria Rudbo finns inte ens några kvalificerade sökande till tjänsten som har annonserats ut.
Samtidigt verkar biblioteket inte få betalt för de uppdrag som utförs för andra delar av kommunen som skola och äldreomsorg. Visarkivet, som finns på biblioteket, har inte haft någon finansiering på flera år.
Det är rörigt värre. Dessutom visade en undersökning som SVT nyligen gjort att Västervik är den kommun i Kalmar län som satsar minst pengar på kulturverksamheten. I hela landet hamnar Västervik på plats 249 av 290 kommuner. Knappast hedrande och helt säkert en bidragande orsak till problemen.
Det här är inte bra, för att uttrycka det milt. Det finns hur många undersökningar som helst som visar bibliotekens stora betydelse – oavsett om det gäller kunskapsnivå, barns språkinlärning eller samhällsinformation. En dansk undersökning visar till och med att biblioteken har en direkt samhällsekonomisk nytta då de bidrar till att höja BNP.
Biblioteken är också en viktig väg in i det svenska samhället för asylsökande och nyanlända. Utländska medborgare är redan i dag överrepresenterade bland bibliotekens besökare. Det ställer nya krav både på personal och utbud av böcker och annat material.
Västervik har allt att vinna på ett väl fungerande stadsbibliotek. Det gör kommunen rikare för oss som bor här och dessutom mer attraktiv för blivande Västerviksbor-
Därför måste personalen få klara besked och arbetsro för att kunna utföra sitt viktiga arbete. Politikerna bör också skjuta till de pengar som krävs.