Jag hade redan skrivit en krönika om hur fantastiskt Västervik är på sommaren, inte minst dessa dagar. Staden lever upp med alla evenemang och besökare. Det är massor av människor ute; glädje, gemenskap och kanske till och med kärlek i luften. En fin tid.
Men den texten får jag publicera en annan gång. Den här krönikan ska handla om något helt annat.
84 människor är döda i Nice, kanske blir de ännu fler. Bland offren finns gamla och unga, och människor från flera länder och världsdelar. 50 barn – barn! – vårdas på sjukhus, flera med allvarliga skador. Måtte Gud vara med dem, och deras föräldrar.
Första tanken är nej, nej, inte en gång till! Har inte Frankrike drabbats av tillräckligt många bestialiska attacker? Har inte tillräckligt många oskyldiga människor fått sätta livet till? Hur kunde det hända, igen?
Det är helt vanliga människor som firade Frankrikes nationaldag, eller bara var på semester, som drabbades av det urskiljningslösa angreppet. Precis som alla människor i Västervik de här dagarna var de ute för att umgås, fira, ha roligt och vara glada. De hade inte gjort någon illa.
Ändå ansåg någon att han hade rätt att ta deras liv. Köra över, skada, krossa, döda, skilja vänner från varandra, skilja barn från föräldrar. . . För alltid. Att någon kan ta sig den makten, på ett mänskligt plan är det faktiskt helt ofattbart.
Ingen organisation har tagit på sig ansvaret för dådet, men det utreds som ett terrorbrott. Det är en attack främst mot Frankrike, redan svårt plågat av terrorism, men indirekt också mot Sverige och alla demokratiska länder. Ja, det är ett angrepp mot alla oss – dig och mig – som vill leva våra liv i öppna, toleranta och demokratiska samhällen. På det sättet är vi alla offer.
Gärningsmannens exakta motiv är ännu inte kända, men terroristers mål är att alltid att sprida oro och skräck. Oavsett var de kommer ifrån vill de att vi att vi ska sluta att leva som fria människor, att vi ska stänga in oss och bli misstänksamma. De vill öka motsättningarna i våra samhällen och öka splittringen mellan olika grupper.
Det är lätt för mig att säga, men jag tror att vi måste undvika det. Jag tror att det bästa vi kan göra är att försöka leva våra liv som vanligt, med öppna sinnen och tro på det goda i våra medmänniskor. Att leva så blir också ett ställningstagande mot terrorn.
Samtidigt ska vi inte vara blåögda. Polis och säkerhetstjänster måste få de resurser de behöver för att bekämpa terroristerna. Finns det lagar och regler som kan ändras för att underlätta arbetet, och det gör det säkert, bör detta göras.
Andra insatser är också nödvändiga. Det handlar om utanförskap, integration, utbildning, jobb och opinionsbildning. När någon kan ta en lastbil och köra ihjäl 84 människor är det uppenbart att det inte räcker med fler poliser.
Men vad vi än gör, låt oss inte inskränka vår demokrati eller tolerans. I så fall har terroristerna redan vunnit.