Alla människor har en gräns. För Björn Ulvaeus nåddes den efter sex års slit, väntan, med- och motgångar i Slottsholmenprojektet. Jag tycker att det är förfärligt tråkigt – men jag klandrar honom inte. Få andra, tror jag, hade orkat lika länge.
Den viktiga frågan är vad som händer nu. Och hur vi i Västervik hanterar motgången.
Bland vänner och bekanta, på sociala medier och i inlägg till VT är bedrövelsen stor. Snart sagt alla jag talat med och läst under veckan är lika ledsna, upprivna. Harald Hjalmarsson (M) liknar motgången vid nedläggningen av Electrolux då 500 personer förlorade jobbet. Sansade äldre medborgare har utbrustit att det här var det värsta som kunde hända. "Holiday club, all over again", tyckte en kompis, tillspetsat men ändå.
Hand i hand med katastrofstämningen går jakten på syndabockar. Kommunen har skrämt bort Ulvaeus, verkar många tycka . På Facebook lägger ett ljushuvud ut en lista på ledamöterna i byggnadsnämnden, som om de var personligt ansvariga för Slottsholmen. De nedsättande omdömena haglar.
Spekulationerna om orsakerna är också yviga. Björn Ulvaeus har bara varit en galjonsfigur som ändå skulle hoppa av när projektet var igång, Ulvaeus har fått nog av kommunens schabbel, bolaget ALM har lurat kommunen och vill bara genomföra de delar som är ekonomiskt lönsamma - där har ni tre olika teorier.
Själv tror jag att det är så enkelt att Ulvaeus har tröttnat. Han är 71 år gammal och i den privilegierade sitsen att han kan välja mellan olika projekt. Det är inte otroligt att han hittat något annat, och lättare, att lägga tid och pengar på.
Det knepiga, tycker jag, är varför han tröttnat just nu. Bygget är trots allt igång och kommer att vara klart nästa år. Avhoppet skedde dessutom bara någon vecka innan Västervik Framåt skulle ha ett möte i Stockholm med just Slottsholmen som det stora dragplåstret.
Hade Björn Ulvaeus tackat för sig när de första ritningarna underkändes hade jag inte varit förvånad. Men nu? Att han själv vägrar att kommentera är inte likt honom och gör bara att mystiken tätnar. Det är synd.
Här vill jag göra ett par påpekanden. För det första, vad sägs om lite sans och måtta i debatten? Mitt i all besvikelse gäller det att hålla huvudet kallt och – förstås – föra diskussionen på en anständig nivå. Ingen tjänar på den domedagsbild som nu målas upp av Västervik.
Trots Björn Ulvaeus avhopp fortsätter Slottsholmenprojektet. Det kommer, åtminstone, att bli en fin byggnad som Västerviksbor och turister kommer ha mycket glädje av. Kanske kan fortfarande hela projektet fullföljas, ingenting är bestämt.
Om några år tror jag att vi kan se tillbaka på projektet och konstatera att det faktiskt, till slut, blev riktigt bra. Den som tvivlar kan påminna sig rucklet som stod där tidigare.
För det andra. Självklart är det som hänt ett stort nederlag för Västervik. Vi riskerar inte bara att få halvt projekt – även om det också kan bli fint – vi förlorar också Björn Ulvaeus lyskraft och värde i marknadsföringen. Nu kan vi inte säga till andra potentiella investerare att de ska titta på Ulvaeus och vad han gjort i Västervik. Nu blir budskapet det rakt motsatta – vad Ulvaeus inte har gjort.
Det är ett stort misslyckande för de politiker och tjänstemän som arbetat med frågan. Från början till slut. Harald Hjalmarsson har helt rätt när han säger att hanteringen nu måste utredas, inte för att jaga syndabockar utan för att dra lärdom och förhoppningsvis göra det bättre nästa gång.
Flera planprocesser i kommunen har varit mycket långdragna vilket också drabbat andra projekt. Jag tycker det är mycket anmärkningsvärt att det fortfarande kan finnas "olösta frågor" i exploateringsavtalet. Olösta frågor, efter flera år?
Ja, jag vill gå ett steg längre. Jag tycker att Västerviks kommun ska tillsätta en kriskommission som utreder hela frågan. Varför gick det så här, vad kunde kommunen gjort annorlunda, vad kan vi lära?
I det arbetet måste alla papper läggas på bordet. Ett liknande misslyckande har vi inte råd med.