Det finns en urgammal svensk tradition att göra uppror mot tyska fogdar och danska härar, kanske skulle man kunna tro att det är detta drag som ger till känna när man betraktar Lidls svårigheter med att etablera sig på den svenska marknaden.
Den tyska lågpriskedjans verksamhet har efter tio år förlorat hela tre miljarder kronor och danska Netto har efter lika lång tid enbart visat vinst under 2010 och tveksamhet råder kring om företagens verksamhet i landet överlever långsiktigt. Bättre går det för svenska aktörer som ICA och Axfood som står stabila under 2012.
Vad är det som får svenskarna att så envist vända ryggen mot de kontinentala livsmedelsjättarnas lågprispalats? Det är förstås svårt att ge ett entydigt svar på saken, men en möjlig förklaring är att vårt val av livsmedelsbutik är en del av något större än vardagskonsumtion.
Man kan ta svenskarna från landsbygden, men man kan inte ta landsbygden från svenskarna. Det är trots allt bara en fråga om decennier sedan de flesta av oss levde bland folkhemsmyllret av byar, bruk och bondesamhällen. Det är mot denna bakgrund vi fortfarande känner igen den pålitliga livsmedelbutiken. I form av den lilla speceriaffären kring vilket allt byliv susar. En sådan med en välputsad föreståndare som känner varenda själ i bygden. Åtminstone som något undermedvetet. Även om Coop- och ICA-handlarnas butiker mest är som vilken annan plåtskjulshandel som helst, levandegörs våra idéer om den gamla speceriaffären genom varumärken som samlat små självständiga handlare och kooperatörer som de flesta av oss vuxit upp med. Familjen har varit kunder sedan urminnes tider och det finns få anledningar att bryta denna tradition som kretsar kringt det småskaligt svenska och därmed pålitliga. Livsmedelsbutiken är alltså något mer än bara en plats för våra matinköp. Det är en viktig vardagsritual som symboliserar trygghet. Där vi träffar bekanta, skvallrar och umgås. Precis som vid den gamla torghandeln eller handelsboden.
Med detta i ryggen börjar man förstå varför det för många är en omöjlighet att byta handlare. Där saknar man inte bara kunskap om varornas disposition utan också kundtradition och gemenskap. Det blir något främmande, rent ut sagt otryggt, särskilt om denna handel råkar ha sitt huvudsäte utomlands.
Men om det svenska och folkhemsgemytliga har en sådan betydelse, hur förklarar man då Coops oframgångar i Sverige? Möjligen genom att Kooperativa förbundet, till skillnad från ICA-handlarna, vuxit fram genom politiken och arbetarrörelsens önskan att begränsa handlarnas inkomstmöjligheter – det vill säga hämma den sortens tillväxt som gör den svenska landsbygden levande. Att handla hos kooperationen har alltför ofta varit ett politiskt ställningstagande och livsmedelsföretagens bokslut visar att den levande landsbygden betyder mer för svenskarna än arbetarrörelsens väl.
All denna landsbygdsromantik kan tyckas harmlös, men faktum är att den ställer till en del dilemman för livsmedelsbranschen. En Lidllös värld skadar konkurrensen i livsmedelsbranschen och banar knappast vägen för prispress åt konsumenterna. Man bereder, hur man än vrider och vänder på det, vägen för ett grosshandlaroligopol. Det vore att bryta mot en landsbygdstradition, lika urgammal som den svenska upprorstågan.