Trots att frågan berör känsliga områden var debatten som följde sympatisk. Sakliga argument framfördes utan försök att fula ut motståndare genom att klistra etiketter på varandra. Å ena sidan är språkfärdigheterna viktiga. Å andra sidan behövs den utrikesfödda personalen i verksamheten, och språket lär man sig framför allt i jobbet.
Argumentet att det är viktigt att personalen talar tillräckligt bra svenska synes alla parter vara överens om i debatten. Problemet är att det är oklart exakt vad som är tillräckligt bra svenska för vilka arbetsuppgifter.
Att nyanlända personer är ett välkommet tillskott som arbetskraft i omsorgen är höjt över varje tvivel. Men samtidigt är det kanske det sämsta argumentet i sakfrågan, eftersom det genom att uttalas underförstått går i konflikt med den gemensamma ståndpunkten att personalen ska tala tillräckligt bra svenska.
Ett bättre argument är faktiskt att erkänna att det finns personal som inte talar så bra svenska, men att de behövs ändå. Det är mer rakryggat och främjar möjligheterna till konstruktiva lösningar på problemet.
Ett ytterligare argument, som inte ska avfärdas alltför snabbt, är att vi faktiskt måste ta in våra nyanlända i riktiga arbeten om vi ska lyckas med integrationen. Det talade språket lär man sig på jobbet eller på praktikplatsen.
Mot detta argumenterar SD att omsorgen inte ska vara ett integrationsprojekt. Hur retoriskt slagkraftig den frasen än är kan den behöva nyanseras. Ty frågan är om det inte är just vad omsorgen behöver vara, i dessa tider med många nyanlända som knackar på dörren till arbetslivet. Inte bara omsorgen utan hela arbetsmarknaden måste acceptera att den blivit ett enormt integrationsprojekt, sannolikt det viktigaste vi har. För om det inte finns plats på arbetsmarknaden är vi hänvisade till långa rader av insatser och integrationsprojekt av oklar nytta och stora kostnader.
SD trycker på att det kan uppstå risker i vårdsäkerheten och att tryggheten för de äldre när språket brister. Och det är en tung invändning. Den stora förtjänsten med SD:s motion är att den faktiskt sätter fingret på intressekonflikterna i frågan.
Förvaltningens svar på motionen undvek istället att bemöta konflikten. Och informerade om att medicindelegation kräver skriftligt och muntligt prov. Att tillsvidareanställning kräver utbildning som i sin tur förutsätter goda kunskaper i svenska. Och att vikariat tillsätts genom berörd chefs ”bedömning om den sökande kan tänkas klara arbetet”. Förvaltningen ser inte heller något behov av ett särskilt ”språklyft” för befintlig personal.
Stora delar av oppositionen röstade för motionen medan den styrande koalitionen istället godkände förvaltningens svar. Men konflikterna kvarstår. Och för att hantera dem på bästa möjliga sätt behöver de erkännas och synliggöras.
Istället för att tona ned konflikten bör man fokusera på de risker som SD redovisar i motionen. Om kommunen väljer att ha personer med svagare språkförmåga i verksamheten, för att de behövs och för att det är till nytta för samhället, bör man också lägga fokus på hur arbetet organiseras för att minska riskerna som uppstår för de äldres vård och trygghet. Det ansvaret ligger oförändrat på de styrande partierna.